Igårkväll var det terminsstart för kören. Senast allihopa träffades var den 6 maj när vi hade vårkonsert. Då frågade körledaren (hon vet vår historia och det var hon som spelade på Dutts begravning) hur det var och jag sa då att vi skulle ha ivf-paus till i höst... Alla vet ju hur den pausen gick ;-)
Så idag när jag skulle åka iväg kände jag en ångest över att alla (cirka 50 körsångare) skulle se och titta på min mage. Så i sista sekund rotar jag fram en tröja som satt lite lösare om magen än vad den som jag haft på mig under hela dagen gjorde.
Jag förstår inte varför jag inte vill att folk ska se att jag är gravid... Kanske känner jag att det är för tidigt. Kanske rädd för att alla ska få veta och sedan går det åt skogen och man blir tvungen att berätta det för tusen människor i sin närhet.
Jag borde ju glädjas åt att äntligen ha en gravidmage efter alla dessa år av försök...
När jag väl kom till körlokalen frågade körledaren hur det var och jag svarade att det var väldigt bra och förklarade varför. Jag tror inte att hon såg magen med en gång, men vi pratade en stund om hur jag mådde och i vilken vecka jag är i.
Under hela övningen funderade jag på om någon annan satt och funderade på "undrar om Anna är gravid eller har hon bara gått upp i vikt?". Ingen kom i alla fall fram och frågade, men jag kände mig lite nojig hela övningen och försökte dölja magen...
Hoppas den där känslan försvinner snart så att jag slipper känna tvånget att behöva dölja den. Dessutom är det snart omöjligt....
Jag är 16+3 idag och ingen på
SvaraRaderaMitt jobb vet om det. Så jag vet hur du känner med kläder. Jag har problem varje morgon att välja. Inte världens lättaste, men insyn har frågat nått ännu iaf. Jag har en fråga till dig?!? Du skrev i nått inlägg att du kände lite inifrån det har jag oxå gjort men nu har det nästan varit skrämmande lugnt, är det de hos dig med vissa dagar?!?
När jag var runt den vecka du är i nu kände jag inte den där kittlande känslan varje dag. Nu tror jag att jag känner det varje dag men bara när jag är stilla, typ sitter i soffan. Jag känner det aldrig när jag är ute och går till exempel. Då är det väl så mycket annat som man tänker och känner så att "kittel-känslan" försvinner i det.
RaderaJag är rädd för att jag kommer att göra så också vid en ny graviditet. Tror man är extra rädd för att ta ut något i förväg. Men nu ska det gå vägen för er. :)
SvaraRaderaKram
Känslan kommer att försvinna så småningom. Jag kände likadant i början, men sen kom känslan mer och mer av sig själv att jag ville visa magen. Det kommer säkert för dig också.
SvaraRaderaKram
Känner igen känslan. Har också en historis med å ha förlorat en son tidigare. Jobbar på dagis med 3-6åringar och orkade inga frågor från barna om det barnet jag nu har i magen också kommer dö osv så jag lyckades faktiskt dölja min mage i stora kläder helt fram till v28 sen gick jag ut i semester å så sjukskrivning... Uff men som du säger jobbig känsla det å inte kunna/ vilja/känna sig trygg i å visa fram den magen man längtat efter så länge pga rädsla. Håller tummarna för att vi kommer i mål m lyckliga slut! Kram
SvaraRaderaHej Anna!
SvaraRaderaTror inte det är konstigt att du känner som du gör, är nog en tidsfråga. Nu har jag inte upplevt det du gjort, men med S J släppte rädslan när jag visste att det fanns goda chanser att hon skulle överleva utanför magen.
Kram
Jag är likadan... jättenojig över att berätta. Känns som jag jinxar det då. Nu har jag ju börjat berätta för folk jag känner (andra får fråga- hehe), för någon gång ska man ju börja, men i början var det jobbigt. Fick värsta ångesten och såg framför mig att jag skulle behöva ringa samma person bara dagar senare och berätta att det gått åt pipsvängen. Det syns inte så mycket på mig än, så dom som inte känner mig och om jag bär lösare kläder, tror jag inte förstår. Kanske att dom bara tror att jag är tjock, den där karaktäristiska gravidmagen är långt borta än. Sambon säger att jag nog ska vara tacksam så länge magen inte är så stor, den kommer bli stor och "jobbig" vad det lider och han har väl rätt. Dessutom vill jag ju slippa behöva kämpa med den efteråt ;-)
SvaraRaderaAnna i gbg...
hej, jag känner iden den känslan. det är tråkigt att man ska känna den sortens oro och i te kunna njuta fullt ut av sin graviditet. hoppas din oro släpper snart.
SvaraRaderaKänner precis likadant! Verkar vara ganska vanligt med tanke på kommentarerna som trillat in ;) Blir väldigt obekväm runt folk jag inte känner och inbillar mig att de tycker att jag är "ung" för att bli mamma.. Blir 27 i höst men är kort och smal så jag ser nog yngre ut än vad jag är!? :)
SvaraRadera/Jenny
Blir lite nyfiken, är det första barnet för dig Jenny?!? Jag blir 27 i höst med men har redan en dotter på snart fem.. Och ska ha en till i februari.
RaderaJa, första barnet :) Bf i januari ;) Grattis till er nya graviditet!
RaderaJag känner igen mig i det du beskriver, jag kände att det kändes så blottande på nåt vis. För mig blev det skönare när det inte längre gick att dölja.
SvaraRaderaKommer det ingen magbild denna vecka? :D Jag är så glad för er skull och kommer på mig själv att kika in på din blogg flera gånger om dagen via telefonen, hehe!
SvaraRaderaKram på dig!
Fotodag är söndagar och på bloggen vill ha bara ha påklädda magbilder och i söndags tog vi bara en bild med bar magen. Du får med andra ord hålla dig till tåls till söndag för att få se magen :-)
RaderaJag var sån också, jag berättade lite senare när jag väntade min lille. Konstigt nog är det den enda graviditeten då jag väntat med att berätta som har blivit ett barn (ibland blir jag lite vidskeplig och tror att det beror på det). De gånger jag har berättat i vecka 8 och 10 och 12 har ju blivit missfall. När jag väntade min lille berättade jag vecka 16 eller något tror jag. Fast då visade det sig att folk på jobbet redan hade förstått och bara väntat på att jag skulle säga det själv :)
SvaraRaderaJag känner likadant, jag är i vecka 16 och ingen annan än jag och min man vet ... (Jag har en änglaflicka som dog i magen i vecka 39). Det börjar att bli liiite svårt att dölja magen dock ;)
SvaraRadera