Att känna något och morgondagen

Anna i gbg undrade i en kommentar idag ifall jag känt några rörelser än. Spontant skulle jag säga nej, men när jag läste vidare i hennes kommentar "Jag känner som om någon kittlar mig på insidan ibland och måste klia mig på utsidan för att det är lite obehagligt (på ett positivt sätt) Jag vill tro att det är sparkar och inte tarmarna, men vem vet ;-)". Hon är en dag före mig i sin graviditet, vilket gör att vi "borde" känna ungefär likadant.

Jag har i kanske två till tre veckor känt det hon beskriver, något kittlande på insidan, men jag har tänkt att det är mina tokiga tarmar som spökar, men det kanske är Miraklet som spökar!! Coolt i så fall!

Hon frågade vidare ifall vi har fått någon datumbestämning och det fick vi vid kub-ultraljudet för tre veckor sedan. Då daterade barnmorskan mig till exakt samma vecka och dag som jag själv räknat ut. Kanske blir det ändrat i morgon. Eller inte.

Morgondagens ultraljud känns på något sätt väldigt avgörande. Nu, vid den här tiden i graviditeten kan man se om hjärnan börjat utvecklats som den ska, vilket jag måste tro! Ser allt normalt ut i morgon känns det som ett oerhört stort steg. Då är riskerna minimala för att rutinultraljudet ska gå åt helvete. Visst, mycket annat kan gå fel framöver, men efter rutinultraljudet måste jag tro att det ska gå hela vägen.

Jag hoppas att ni har någon tumme eller två att hålla i morgon klockan elva.

Det MÅSTE gå bra i morgon!