onsdag 14 december 2011

Adoption?

Några av er har frågat hur vi ställer oss inför adoption och om vi står i adoptionskö.

Varje gång jag tänker adoption så blir jag gråtfärdig. Det är verkligen inget jag vill. Just nu. Tankarna finns naturligtvis där, men adoption känns inte som jag.

Vi står alltså inte i adoptionskö då jag känner det som så avlägset. Dessutom prioriterar jag nu att lägga dom pengarna som en köplats kostar på våra frysförsök. Kanske dumt, men mitt hopp är att något av dessa frysta embryon vi har ska ge mig ett barn. Ett levande.

2 kommentarer:

  1. Alla tänker olika och så är det. Däremot har jag upplevt att sorgen blir lättare att bära med adoptionsprocessen igång. Det kanske tar tid för beslutet att mogna men de 3000 kr det kostar att stå i kö hos en organisation ett år är ju futtigt jämfört med ivf. Om ni ändrar er längre fram och vill adoptera kommer ett år eller två i kö att vara ovärderliga. Och får ni biologiska barn tror jag inte att ni kommer att bry er om de extra tusenlapparna. Är det inte bättre att hålla dörrar öppna? Bara en tanke...

    SvaraRadera
  2. Jag tänker som du Anna, det känns inte som något för mig heller. Dessutom är det svårt att ställa sig i adoptionskö samtidigt som man håller på med IVF, det känns oärligt på något sätt. Både du och jag har ju fortfarande en hel del år kvar innan vi måste ta beslut om den frågan slutgiltligt.

    Många varma kramar

    SvaraRadera