torsdag 30 juni 2011

Sju veckor sedan

När vi var på ultraljudet den 12 maj och barnmorskan uttalade ord "hjärnan ser inte ut som den ska" insåg jag väldigt snabbt att vi skulle vara tvungna att ta bort Dutt. Den barnmorskan som gjorde ultraljudet var under utbildning, men under den stund som hon var ute ur rummet för att hämta sin handledare tänkte jag tanken "nu får vi ta bort Dutt". När den handledande barnmorskan konstaterat hjärnskadan och jag frågade hur illa det var sa hon "det kommer bli ett väldigt, väldigt sjukt barn". Då visste jag - Vi måste avbryta detta".

När vi efter en timme fick prata med läkaren beskrev hon hur illa det var med Dutt och jag kände hela tiden "det är slut nu". När hon sedan gick ut ur rummet för att kontakta kuratorn tog jag orden i min mun och sade dom högt till M "det finns inget alternativ". Han kunde tyvärr inte annat än att hålla med och när läkaren kommer tillbaka säger vi det till henne. Hon säger då "det är det ända rätta". Innan vi själva sade orden till henne hade hon inte på något sätt påverkat oss utan bara helt sakligt och faktamässigt berättat hur läget var med Dutt. Hon ville väl att vi själva skulle komma till ett beslut själva utan inblandning av henne.

Märkligt att hjärnan då kunde jobba så snabbt med att förstå innebörden av ultraljudet, medan jag nu känner att jag knappt fattar nåt alls.

Ofta funderar jag på hur sommaren hade varit om Dutt hade varit frisk -Hur stor hade magen varit nu?, hade jag kunnat rensa ogräs i hallonbuskarna?, hur mycket hade jag gått upp i vikt?, hur hade Dutts sparkar känts?, hur hade jag upplevt att få höra Dutts hjärtljud?, hade vi hela dagarna åkt runt för att hitta saker till hans rum?

Frågor som jag aldrig kan få svar på. Det jag har fått svar på är hur det känns att föda ett dött barn, hur det känns att begrava sin son, hur det känns att sitta i minneslunden, hur det känns att ständigt ha tårarna redo innanför ögonlocken och hur det känns att aldrig få träffa Dutt levande. Dessa svar hade jag gärna sluppit att få veta!


Om en stjärna tänds varje gång vi tänker på dig,
skulle natten vara ljusare än dagen.

3 kommentarer:

  1. När man är mitt uppe i något som är väldigt svårt att gå igenom kan man önska att man slapp gå igenom det. Men jag tror på en ljus framtid för dig och du kommer att bära med dig en styrka av det du gått igenom. Stora kramar!

    SvaraRadera
  2. Jag läser men jag skriver aldrig någonting för jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Så jag skriver det, jag vet inte vad jag ska säga men jag önskar verkligen att ni inte hade behövt gå igenom detta. Stor kram....

    SvaraRadera
  3. mammakicki: Det finns inget att säga, mne jag blir glad för varje kommentar och tanke.

    SvaraRadera