lördag 7 januari 2012

11 år

Idag är det 11 år sedan min lilla mamma dog i cancer alldeles för ung. Hon blev bara 57 år. Då, år 2001 var jag en ung tjej på 22 år som aldrig tidigare ens tänkt tanken på att min mamma helt plötsligt skulle vara bort. Det hade inte funnits i min tankevärld. Hon skulle ju alltid finnas där.

Så blev det alltså inte och idag har det som sagt gått 11 år. Det känns som en hel evighet och 11 år är ju en lång tid.
Det senaste året har mamma kommit i skymundan. All min kraft och sorg har gått åt till Dutt och Snöis. Förut var det alltid vid mammas fotografi det brann ett ljus. Nu är det vid Dutt. Jag hoppas att hon förstår det.

Jag kan inte låta bli att undra hur hon hade tyckt och känt inför allt det som hänt mig det senaste året. Hur skulle hon ha reagerat när jag glad ringde och berättade att jag var gravid? Hur hade hon reagerat när jag ledsen ringer och berättar att Dutt inte kommer att överleva? Jag kan bara gissa och tänka mig in i den situationen.

Exakt när detta inlägg publiceras (bra med tidsinställda inlägg), klockan 14.30 är vi på kyrkogården för att tända ljus och lägga ner en blombukett.
Det var alltså exakt klockan 14.30 den 7 januari 2001 som min lilla mamma tog sitt sista andetag.

4 kommentarer:

  1. min mamma dog när jag var 20 år , hon var 49 och hon dog i cancer , det är nu snart 9 år sedan och tre veckor innan hon dog föddes min äldsta dotter ..det var hårt och är hårt fortfarande så klart
    nu har min mamma tre barnbarn och jag vet hon skulle ha njutit och varit så glad över dom.
    har inte heller haft den tid att sörja eller visa mamma att jag tänker på henne , då min dotter tog all min tid och jag kommer inte ens ihåg begravningen ...nu saknar jag henne mer än något ,,,
    men vart hon än är har hon det nog gött
    kram

    SvaraRadera
  2. Jag beklagar eran sorg. Cancer är verkligen en skitsjukdom, min svärmor dog av den för snart 3månader sedan. Hon hade varit med under hela våran kämpande resa efter barn och det bästa hon visste var våran dotter, som hon hann lära känna i 11¨månader. Livet känns så orättvist att hon inte får lära och känna våran dotter och att våran dotter inte får lära och känna sin farmor.
    Men jag tror att min svärmor vakar över oss och finns här.
    Vilket jag även tror att din mamma gör.

    Kram

    SvaraRadera
  3. Läst din blogg länge och hejar på er i er längtan efter ett levande barn. När man läst någons blogg ett tag ås känns det som att man känner en bit av den personen. Har läst tidigare att din mamma tragiskt gick bort i cancer för många år sedan. Min mamma dog också 57 år gammal år 2001. Tråkigt att ha sådana ledsamma saker gemensamt. Men ändå. Jag vet vilket tomrum som finns där i hjärtat. Varje dag som går. Kramar!

    SvaraRadera
  4. Man kan inte tänka sig hur det skulle varit att ha sin förälder i livet! Min pappa dog för snart 29årsedan och jag undrar hur han skulle varit och hur livet skulle sett ut med båda föräldrarna i livet. Men jag vet hur du känner, man undrar hur de skulle reagerat på de saker vi barn fått uppleva genom livet. Men de finns där ovan oss och vet vad vi går igenom, jag tror att de är dom som ger oss styrkan att fortsätta våran kamp mot barnlösheten. Tänker på dig gumman som alltid, du är en av mina goa nätvänner! Kram Janet

    SvaraRadera