onsdag 29 december 2010

10 år sedan cancerbeskedet

Idag för 10 år sedan var dagen då jag fick veta att jag vid 22 års ålder skulle bli moderslös.

För att bearbeta sorgen efter mammas död skev jag ner hela händelseförloppet i dagboksform.

Här är ett utdrag från den 29/12 2000:
"Ungefär en kvart efter att pappa har gått ut ringer telefonen och då är det en sköterska från avdelningen mamma är på som ringer. Hon frågar efter pappa och jag säger att han nog kommer in vid halv elva. Hon säger då att han ska ringa. Efter bara en kort stund ringer telefonen igen. Då är det mamma. Hon undrar om någon har ringt och pratat med pappa. Jag säger att han redan hade hunnit gått ut när sköterskan ringde. Hon säger då att jag ska leta reda på honom och säger att de på ronden inte velat säga något förrän pappa kommer in till sjukhuset. Först nu förstår jag att jag verkligen måste få tag i pappa.
[...] Jag hittar pappa i traktorn på väg att åka, men hinner få tag i honom. Jag säger att de ringt från sjukhuset och att han ska ringa upp. Han säger då genast "Då är det det värsta tänkbara".[...] Pappa hoppar in i duschen och sedan åker han. Jag ber honom att ringa så fort han vet något. Jag ringer till M och berättar vad som hänt. Jag låter väl uppriven och ledsen och M undrar om jag vill att han ska komma.
[...] Vad vi gör under tiden vi väntar på att pappa ska ringa vet jag inte. [...]Strax efter två ringer telefonen. Jag sätter mig i sängen och svarar. Det är pappa. Han frågar om jag vill veta. Det vet jag inte om jag vill. Han frågar om jag sitter ner och fortsätter med att säga att mamma har cancer i levern och att det gått för långt för att bota det. Jag vet inte riktigt vad jag svarar och pappa säger att de ska ha ett möte med en kurator klockan fyra.
[...] M har nu kommit upp till mitt rum och står och lyssnar. Pappa och jag lägger på och jag bryter totalt samman. Jag gråter och gråter. M tröstar trots att han knappt kan förstå vad pappa sagt. Jag skakar i hela kroppen och gråter. M vet inte vad pappa sagt, men han förstår att det är allvarligt, men inte hur allvarligt. 
[...] Vi kommer till sjukhuset precis till fyra. Då får vi veta att den utlovade kuratorn inte kan komma. Mamma som ser väldigt bedrövad och ledsen ut börjar prata: Jag vet inte vart jag ska börja, men jag har levercancer och det har gått för långt för att bota. Hur lång tid hon har kvar har  läkaren inte kunnat eller velat svara på.[...] När vi går tar jag mamma i handen och säger hejdå. Då hade hon en sådan kraft att jag verkligen kände att hon var rädd att bli lämnad ensam. Den handtryckningen kommer jag att minnas länge.
[...]Den här dagen är nog den värsta. i och för sig var den 7 januari också det, men här får man veta att allt är kört."

10 kommentarer:

  1. Åh så förtvivlat sorgligt.Så orättvist att hon skulle ryckas bort från er.Och så tidigt i ditt liv och så hastigt.Så ledsamt för er alla.
    Din mamma är stolt över dig,hon ser er från himlen och är stolt i mammahjärtat över er styrka och hon skickar tröstekramar i de jobbiga stunderna. Men det hade varit bättre att ha henne här och kunnat ge riktiga kramar...

    SvaraRadera
  2. Usch ryser i hela kroppen & minns 6 februari 2008 när mamma fick sin ALS diagnos. Den dagen var värre än dagen då hon dog...
    Men de finns där någonstanns våra mammor, nära & kära för alltid!

    Kram Nhea

    SvaraRadera
  3. Det är så fruktansvärt att läsa... Jag vet inte vad jag ska säga. Jag beklagar verkligen, även om det är a10 år sedan måste såren va så djupa och smärtan så stark. Livet är otroligt orättvist, men jag vilar på tanken att Gud alltid tar hand om oss och att livet efter detta blir långt mycket bättre än nåt jordelivet kan erbjuda.

    Det är svårt att förstå det trauma ni upplevt. Först tt få ett så hemskt besked för att sedan förlora er fru/mamma så snart därefter. Verkligen fruktansvärt. Mina tankar är med dig och din familj nu under den jobbiga tid ni går igenom. Årsdagar för förluster är alltid jobbiga... Vet inte vad jag ska säga. Jag beklagar.

    Kram Rebecca

    SvaraRadera
  4. Vad hemskt att läsa vad du och din familj har gått igenom. Kan inte ens förställa mig.... vill bara lämna en stor och värmande kram!

    SvaraRadera
  5. Jag tror att du behöver en kram så här får du en lång varm KRAM!

    SvaraRadera
  6. Hemskt att läsa, det väcker många minnen här med tyvärr. Jag är säker på att din mamma är med dig varje dag.

    STORA kramar!!!!!

    SvaraRadera
  7. Tack för kommentarer och alla kramar! Stor kram till alla er!

    SvaraRadera
  8. Blir rörd till tårar av det du skriver. Jag känner igen mig i din sorg, förlorade själv min mamma i cancer (leukemi) när jag var 20 år.
    Skickar en STOR kram till Dig!!

    SvaraRadera