Jag tror att det är bra att du tillåter dig själv att vara ledsen, tvivla och gråta. Hur ska du annars orka kämpa när det behövs? Det är inte mänskligt att alltid vara pigg, glad och positiv. Ni har mött enorma besvikelser och sorger, du och din man behöver känna de förlusterna. Till de förlusterna tror jag att känslan av upogivenhet hör till. Man måste tillåta sig ajälv att bruta ihop och ifrågasätta allt för att sefan bita ihop och kämpa vidare. Men Nna, ge inte upp. Jag tror att ni kommer få ett biologiskt barn, er väg dit är bara väldigt krokig. Jag önskar er verkligen ett bioligiskt barn.
Här är en till som känner precis likadant, är det julen som gör det?? Att man har tänkt så många gånger "nästa jul då måste vi ha lyckats, borde iaf vara höggravid vid det laget". Nu känner jag mig bara rädd och deppig när jag tänker framåt.
Tack för era stöttande kommentarer! Rebecca: ja, touch-screen är inte lätt. Har ingen själv men försöker mig på mannens telefon ibland med varierat resultat ;-)
Nenne: Ja, det är vårt fjärde försök som vi snart ska starta.
Anna: Ja, det kanske är julen som gör att tankarna far åt alla möjliga håll. Jag tänkte ju förra julen att den här julen skulle vi vara tre...men så blev det ju inte...
Det är säkert julen och nyåret, jag tycker jul och nyår drar fram en massa tankar hos mig också...man stämmer av året som gått och så ser man det som inte blev som man hoppats och det drar ner tankarna åt fel håll på nåt sätt. Kanske är det som Rebecca säger att ni ska känna in det och tillåta er att känna smärtan och sen försöka få tillbaka hoppet? Vi håller hoppet uppe åt er tills ni orkar känna hopp igen.
Tappa inte hoppet, vad du än gör tappa inte hoppet! Fast livet känns tungt, kämpa vidare! Era barn är värda det!
SvaraRaderaEn tjej som är i samma situation; Catrine!
Tappa inte hoppet, det blir er tur snart också!
SvaraRaderaÄr det fjärde gången för er nu? Mitt färska plus kom på fjärde försöket...
Du ska se att det går vägen nästa gång!
Stora kramar
Jag tror att det är bra att du tillåter dig själv att vara ledsen, tvivla och gråta. Hur ska du annars orka kämpa när det behövs? Det är inte mänskligt att alltid vara pigg, glad och positiv. Ni har mött enorma besvikelser och sorger, du och din man behöver känna de förlusterna. Till de förlusterna tror jag att känslan av upogivenhet hör till. Man måste tillåta sig ajälv att bruta ihop och ifrågasätta allt för att sefan bita ihop och kämpa vidare. Men Nna, ge inte upp. Jag tror att ni kommer få ett biologiskt barn, er väg dit är bara väldigt krokig. Jag önskar er verkligen ett bioligiskt barn.
SvaraRaderaKram Rebecca
Måste bara kort be om ursäkt för alla stavfel i mitt tidigare inlägg. Behärskar ännu inte touch-screenen på telefonen helt. Skyller på det ;)
SvaraRaderaKram Rebecca
Här är en till som känner precis likadant, är det julen som gör det?? Att man har tänkt så många gånger "nästa jul då måste vi ha lyckats, borde iaf vara höggravid vid det laget". Nu känner jag mig bara rädd och deppig när jag tänker framåt.
SvaraRaderaMvh/Anna
Tack för era stöttande kommentarer!
SvaraRaderaRebecca: ja, touch-screen är inte lätt. Har ingen själv men försöker mig på mannens telefon ibland med varierat resultat ;-)
Nenne: Ja, det är vårt fjärde försök som vi snart ska starta.
Anna: Ja, det kanske är julen som gör att tankarna far åt alla möjliga håll. Jag tänkte ju förra julen att den här julen skulle vi vara tre...men så blev det ju inte...
Det är säkert julen och nyåret, jag tycker jul och nyår drar fram en massa tankar hos mig också...man stämmer av året som gått och så ser man det som inte blev som man hoppats och det drar ner tankarna åt fel håll på nåt sätt. Kanske är det som Rebecca säger att ni ska känna in det och tillåta er att känna smärtan och sen försöka få tillbaka hoppet?
SvaraRaderaVi håller hoppet uppe åt er tills ni orkar känna hopp igen.