Varför måste dom göra så?

Fortfarande har jag jättesvårt att se gravida kvinnor på stan.
Varför går ALLA gravida med ena handen på magen?? Just nu blir jag oerhört störd på det!

"Jag ser att du är gravid utan att din hand behöver förtydliga det."

Två månader

Idag är det två månader sedan jag klev in i det lilla kapellet och såg den lilla lilla fina kistan med den lilla lilla fina pojken i.
Två månader. Just nu känns det som om det var en hel evighet sedan. En evighet med mycket sorg, besvikelse, hopplöshet, men ändå ibland lite förtröstan. Sorgen finns alltid med mig, även om jag de senaste veckorna inte mått riktigt lika dåligt av sorgen som tidigare. Sorgen gör inte riktigt lika ont längre, men jag kan inte räkna hur många gånger om dagen som jag tänker på Dutt, hur jag hade varit som gravid nu och hur det kunde bli så här.

Den sången sjöng solisten på Dutts begravning och jag tycker att den är så fin. har lagt in den tidigare här på bloggen,  men gör det igen.

Pyssel på rean.

Hamnade idag på Panduro av en slump och där hade de mycket saker till 70% rabatt. Då vaknade pysselpersonen i mig till och handlade tre olika satser med julpynt. Nu borde jag ha tid på mig att göra klart dom till jul tycker jag. Eller?
Alla dessa tre satser kostade totalt 109 kronor. Det tyckte jag var ett klipp!

Nu räcker det för ett tag

Igår hade vi kära vänner här och det blev en trevlig kväll med god grillad mat och dryck. Några sov kvar tills idag så det blev även en frukost med vänner.

Lagom när de hade åkt kom M:s bror med familj. Dom träffar vi inte så ofta. Även då blev det lite grillat och sedan gick vi allihop till Dutt i minneslunden.

När även de hade åkt vidare till M:s föräldrar kände jag mig helt slut när det gäller mina sociala egenskaper. Jag känner att det är det som fortfarande är det jobba - Att vara social och då under längre tid. Kortare stunder går bra, men blir det för lång tid så blir det jobbigt på så sätt att jag blir trött och blir tyst och går in i mig själv.

Naturligtvis är det trevligt att träffa alla dessa människor, men nu i kväll och i morgon kommer jag vara så isolerad och osocial som jag bara kan.

Vädret är inte med oss

Ända sedan Dutt kom på plats i askminneslunden har vi besökt honom varje dag.
Men ibland är det inte helt lätt - vädret är emot oss.
Igår hade vi fin väder hela dagen fram till kvällen. På dagen hade vi annat för oss och sedan kom regnet. Vi satt länge och väntade på att regnet skulle sluta, men det gjorde det aldrig så vi tog våra paraply och gick. Regnet ökade och när vi väl var hos Dutt så regnade det så mycket att vi bra sa hej och hejdå till honom och sa att vi stannar längre i morgon (idag alltså).
Idag gick vi iväg för en stund sedan och lagom när vi sätter oss på bänken hos Dutt så börjar det regna. ÄVen idag fick vi alltså gå hem innan vi ens hunnit vara där alls.

Hoppas på bättre väder i morgon.

Dessutom hoppas jag på att vi slipper regn ikväll då vänner kommer och vi ska grilla.

A new normal

Fick en kommentar från FC på det inlägg jag skev om hur man någonsin ska kunna acceptera det som hänt de sista månaderna.
Hon skriver så här: På en del engelskspråkiga sidor där jag hänger brukar en del uttrycka det "my new normal" eller "my new okey" (svaret på frågan hur det är - det är okej, men det man aldrig säger är att det där okejet är ett annat än det som fanns innan. A new normal är liksom vad jag strävar efter. Det där som kommer efteråt. Som är bra men aldrig samma bra som innan. 


A new normal/my new okej tycker jag är en väldigt bra fras för allt det här. Ingenting, verkligen ingenting kan bli som det var före den 12 maj. Det liv som nu levs är det nya normala livet även om det ibland känns helt galet. Livet går ju på något sätt vidare trots allt och livet blir aldrig som förut. Det liv jag tidigare tyckte var det riktiga och normala livet kommer aldrig tillbaka och då får jag försöka att att starta ett nytt normalt liv.
Det nya normala livet är att jag är mamma till en son som inte fick leva. Det nya normala livet innebär att jag har en stor sorg i hjärtat som förhoppningsvis någon gång kommer göra lite mindre ont. Det nya normala livet kommer också förhoppningsvis innebära att jag blir mamma till ett levande barn.

Använde detta redan idag när vi var på banken hos "vår" bankkvinna och hon frågade hur det var "Det är okej" sa vi. Vi hade ingen lust att för henne dra hela historien om ivf, graviditet och Dutt. Och som sagt - det är okej efter de förutsättningarna som finns nu.

Världens dyraste ost?

Idag var vi iväg och handlade på Citygross och naturligtvis använde vi självscanningen. På inköpslistan stod det ost och när vi skannat in den såg vi att den var VÄLDIGT dyr. 9999 kronor kostade den!! Lite mer än vad vi hade tänkt oss ;-)

Det var lite roligt när vi kom till utcheckningen och tjejen frågade om allt gått bra. "ja, förutom att den här osten kostar lite mycket" sa vi då.

Till slut behövde vi bara betala 57 kronor för osten. Lite mer rimligt!

Idag har annars varit en ganska intensiv dag. Vi hade först möte på banken angående pension och sparande. Efter det gick vi en sväng på stan. Åkte sedan och handlade mat samt köpte några presenter till släktingar som fyllt år. När vi kom hem kände jag att det blev för mycket intryck för mig idag så just nu känner jag mig väldigt trött. Dagen är ju snart dock slut...

Guld värda

Jag är så tacksam för det stöd som jag fått genom min blogg under hela dess livslängd, men allra mest tacksam är jag för stödet sedan den här graviditeten gick åt helvete.

Alla dessa kommentarer från er, mest helt okända människor!! Sedan jag började blogga i februari förra året har jag fått nästan 4000 kommentarer. Helt otroligt! På ultraljudsdagen tickade det in nästan en kommentar i minuten ett tag!! Alla dom kommentarerna läste jag med tårar rinnande nedför kinderna för jag var så glad och tacksam för dom mitt i allt kaos jag då hade.

Sedan alla mejl jag får. Många mejl börjar med "jag vill inte tränga mig på...men". Ingen ska någonsin behöva känna att de tränger sig på när de tar sig tid att skriva långa och fina mejl till mig. Jag försöker svara på alla mejl jag får även om det kanske inte blir samma dag som dom kommer.

Jag har ju inte heller bara svenska läsare. Jag har fått kommentarer på norska och mejl från Finland (som tur var var det skrivet på svenska ;-).  Genom google analytics kan jag se att de som läser min blogg sitter ibland annat Usa, Canada, Tyskland, Nya zealand, Förenade arabemiraten och Storbritanien.

Alla ni läsare är GULD värda.
Jag har själv varit dålig på att kommentar era bloggar den senaste tiden. Vissa bloggar, speciellt gravidbloggar har jag svårt att läsa överhuvudtaget, men ni ska komma ihåg att jag tänker även på er. Just nu gör det för ont att läsa om lyckade ultraljud, bebissparkar och inköp av spjälsäng. Hoppas att ni förstår det.

Vill också passa på och säga välkommen till Hanna som ny följare av bloggen.

Många kramar till alla!

Det går inte att undvika. Därför får det vara så

Ända sedan vi var på ultraljudet har jag räknat veckor. Och månader.
Tisdagar är det den dag Dutt kom och den veckodag som vi hade begravning.
Torsdagen är den veckodag som vi hade ultraljudet.
Fredagen är den veckodag då jag bytte graviditetsvecka.

Den 12:e - ultraljudet
Den 17:e - Dutt kom
Den 31:e  - begravning

Jag tänkte att jag bara i början alltid varje tisdag, torsdag och fredag skulle tänka på antal veckor, men jag gör det fortfarande. Och jag låter mig göra det. Jag tror att det för mig har blivit ett sätt att bearbeta sorgen och hela den här situationen på. Att på så sätt få perspektiv på allt. Tiden sedan ultraljudet den 12 maj har flutit samman till en stor svart massa och då har veckoräkningen blivit ett sätt att få struktur och kontroll. Ett sätt att se att tiden trots allt rullar på, även om jag själv tycker att tideräkningen slutade vid ultraljudet.

Idag är det tio veckor sedan Dutt kom och åtta veckor sedan hans begravning. Idag satt jag ensam hos Dutt på kyrkogården då mannen jobbar. Idag fick jag en känsla av lugn och frid när jag satt hos honom, men hela tiden fanns orden "Det skulle ju inte bli så här" i bakhuvudet.

Veckan avklarad

Dagens jobbpass gick faktiskt bättre än igår. Jag hade ingen hjärtklappning när jag kom in på kontoret och jag kunde koncentrera mig lite bättre. Det jag tycker är jobbigt är den sociala biten både med vårdpersonalen och gamlingarna så idag har jag bara gjort kontorsjobb. Det var inga problem att sysselsätta sig med det då det fanns en hel del att göra.

Nu har jag jobbat mina 10 timmar för den här veckan. Måndag blir nästa pass och då måste jag försöka att vara med social.

Nu: En lugn eftermiddag och kväll då mannen jobbar och ett besök hos Dutt

Kan män ta hand om barn?

I dagens Svenska dagbladet finns en intressant artikel om hur män uppfattar att de blir bemötta, eller snarare inte blir bemötta,  av bland annat BVC. I en studie säger 65% av de tillfrågade BVC-sjuksköterskorna att papporna måste lära sig det som mammorna kan intuitivt. De menar alltså att papporna inte klarar att ta hand om sina barn lika bra som mammorna kan...
Vet inte om jag kan hålla med om detta...

Avklarat

De första fem arbetstimmarna avklarade. Senast jag var där var den 21 april så det kändes väldigt konstigt att komma dit igen.

När jag bytt om och satte mig vid datorn på kontoret hade jag hjärtklappning och var svettig. Jag tror jag var orolig för att jag skulle hitta något som påminde om graviditeten på kontoret kanske någon lapp med telefonnummer till MVC eller något skrivet i kalendern. Hittade också mycket riktigt en lapp med numret till sjukgymnasten på MVC. Pressade ihop lappen till en boll och slängde den fort i papperskorgen.

När jag kom in på kontoret låg på något sätt den känsla som jag hade när jag gick hem på skärtorsdagen kvar. Då var jag glad och lycklig över graviditeten. Nu var jag tvungen att först försöka sudda bort den känslan innan jag kunde börja jobba. Även på jobbet fanns ju planerna på hur allt skulle vara. Tanken var att jag skulle ha kommit tillbaka från semester förra veckan och sedan förhoppningsvis fått gravidpenning beviljat från och med 8 augusti, men nu är det bara att jobba på istället...  Ständigt allt som man blir snuvad på!

Dom här timmarna var faktiskt jobbigare än vad jag trodde. När jag åkte i morse kändes det ganska okej, men när jag väl var där så kände jag mig inte så psykiskt stark som jag trodde att jag var.

Eftersom all vårdpersonal vet om varför jag varit sjukskriven har jag ju sluppit såna frågor utan istället fått kommentarer om att det är roligt att jag är på plats igen och så har de ju frågat hur jag mår. Den frågan tycker jag är så svår att svara på. Jag försöker att inte försköna bilden av hur jag mår, men samtidigt kan jag inte helt vara ärligt tyckte jag. Därför blir det något neutralt som "jo, det går upp och ner". 

Under dagen idag har jag också funderat på hur personalen har tänkt när de sett mig.  Har de känt medlidande?, är jag för glad?, är jag för asocial?. När man jobbar inom vården måste man lägga på ett leende när man träffar en boende och idag kändes det så påklistrat. Förhoppningsvis märkte inte den dementa tanten det... Men, vad dom tänker försöker jag att inte bry mig om. Försöker att det så lugnt som möjligt dessa två veckor  innan jag ska försöka att gå upp på min fulla arbetstid.

Det går

Har nu varit på jobbet i 2½ timme. Det går, men jag tycker att det är jobbigt. Jag hoppas att det går lättare så småningom.

Stödgrupp - Ge det en chans

Tack till er som kommenterade mitt inlägg om stödgrupper.
Vi kommer antagligen att gå dit och se hur det känns. Än så länge har vi inte fått något brev med information, men det borde väl komma i veckan. Det kan nog vara skönt att träffa andra som också har sorg efter sina barn.
I den här situationen känner jag mig ganska ensam fast jag vet att så inte är fallet. Kanske kan jag träffa någon som jag senare kan ha mera kontakt med.

Någon mer som har erfarenhet av stödgrupp efter att ha förlorat barn?


Vill hälsa två nya följare välkomna till bloggen - linan329 och nattfjäril

Hålla fast vid det

Vissa stunder har jag en känsla av att nästa ivf-försök kommer att lyckas.

När den känslan kommer försöker jag hålla fast i den så länge som möjligt.

Blandade känslor

I morgon ska jag börja jobba igen. Jag har inte jobbat sedan den 21 april. Just nu känns det jättemärkligt att jag ska komma igång och jobba.
Senast jag var där var det skärtorsdag och jag var gravid och lycklig.
I morgon när jag kommer dit är jag så långt ifrån både gravid och lycklig som det bara går.

Samtidigt känns det på något sätt skönt att komma igång igen. Att få delta i ett socialt sammanhang.

Nu är det tänkt att jag ska jobba 10 timmar i veckan i två veckor för att sedan gå upp på min normala arbetstid (20 h/veckan).

Jag är inte så orolig för vad alla kollegor ska säga utan mer orolig över en sån simpel sak som om jag överhuvudtaget orkar upp klockan halv sju i morgonbitti. Den här tiden som jag varit sjukskriven har jag sovit till minst åtta. I morse tvingade jag mig upp vid sju för att anpassa mig lite.

Personalen som jag jobbar med vet alla om vad jag gått igenom då jag några veckor efter att Dutt kom mejlade dom alla. Just för att de ska veta, men också att jag ville att alla skulle få samma information.

Jag misstänker att de här första dagarna kommer det inte bli så mycket konkret jobb, utan mycket prat med personalen. 65 undersköterskor som alla säkerligen vill beklaga och höra hur jag mår. Det kan bli en del av min bearbetning tror jag. Att åter igen få berätta om vad som hänt.

Flintskallig snart?

Jag tror att jag snart inte kommer ha en enda hår kvar på huvudet.
Just nu tappar jag mängder med hår. Har dock läst på nätet att det är vanligt att man gör det efter en graviditet.
Antar att det är helt normalt, men det är lite läskigt när hårborsten är helt full med hår varje gång man borstar sig.

Jag gillar ju alla mina hårstrån och vill ha dom kvar på huvudet ;-)

Blixtar och dunder

Åska och blixtar har aldrig varit mitt favoritväder precis. Som barn var jag alltid rädd för åskan. Antagligen överförde min mamma sin rädsla på mig. Alltid när det var åska hemma på landet skulle man inte vara på övervåningen och var det åska på natten så skulle man alltid ta på sig kläder så att man snabbt kunde ta sig ut ifall blixten skulle slå ner. Ja  jag vet, nu låter detta helt vanvettigt men då var det så man skulle göra.

Det är länge sen nu som det varit ordentligt åskväder, men natten till i fredags var det extrem mycket åska över Norrköping. När klockan var runt ett på natten är åskan så nära så jag ligger och skakar av rädsla under täcket. Alltid har jag ogillat blixtarna. Som tur är är mannen hemma och försöker lugna.

Igårkväll var det samma visa. Mannen jobbade och jag visste att ett nytt oväder med kraftig åska skulle komma in över Norrköping. När klockan är halv tolv vaknar jag av att åskan börjar. När klockan närmar sig midnatt ligger jag under täcker och sms:ar mannen och undrar om han är på väg hem. I 40 minuter ligger jag sedan under täcket för att slippa se blixtarna tills mannen kommer hem. Regnet häver också ner och det oljudet dämpar åskknallarna. Under några timmar i natt kom det här 53 mm regn!

Nu hoppas jag att det inte blir något mer åskoväder på länge.
Att en rädsla så lätt kan överföra från föräldrar till barn! Jag som barn förstod egentligen inte att mamma var åskrädd, men det var hon ju säkerligen och den rädslan fick jag ärva.

Ljus för Norge

Idag när vi var hos Dutt tände vi ett ljus. Denna gång var det inte bara tillägnat Dutt utan alla människor i Norge. Många tankar går till de drabbade, deras anhöriga och alla norrmän idag.

Det som hände i Norge igår är helt vansinnigt och svårt att förstå. Nrk sänds hela dagen på tvn och med jämna mellanrum fastnar man framför ohyggliga bilder.

Samtidigt kan jag träna lite på min norska. När jag läste Svenska språket på universitetet hade vi en kurs med norska och tyckte det var riktigt intressant. Så nu tränar jag mina öron på det norska språket igen.

Stödgrupp - kan det vara något?

Igår ringde vår kurator och frågade om hon fick lämna ut våra namn och adress till sjukhuskyrkan som hon idag skulle träffa. Sjukhuskyrkan anordnar tydligen en stödgrupp för föräldrar som förlorat barn. Vi sa att hon fick göra det, men att vi var osäkra på om det var något för oss. Hon sa att vi inte behövde bestämma något nu, utan att kyrkan skickar ut information om deras grupp.

Jag tror att det kan vara bra att träffa andra som förlorat barn, men det jag funderar på är hur sent de andra deltagarna förlorat sina barn. Jag kan tycka att min sorg kännas fjuttig om jag jämför med den sorg det måste innebära att förlora ett barn strax före förlossningen eller under förlossningen. Jag ska inte förminska och förringa min sorg, men för min del skulle sorgen vara tusen gånger värre om vi förlorat Dutt till exempel vecka 38.
Det jag är rädd för är att de andra deltagarna som förlorat sina barn sent ser vår sorg som mindre värd än deras sorg.  Dom kanske anser att vi gjorde ett  val - ett avbrytande och att vi då inte har rätt att sörja.

Jag måste verkligen fundera igenom detta ordentligt innan jag tackar ja till den här stödgruppen.
Någon av er änglamammor därute som deltagit i stödgrupper? Ger det något? När har deltagarna förlorat sina barn?

Snuvad på ett delmål

Idag skulle jag ha gått in i vecka 30 (29+0). Helt klart ett delmål som jag gärna velat uppleva. Jag önskar så att jag någon gång nästa år får gå in i vecka 30 med ett fint friskt syskon till Dutt.

Dalat igen

Sedan en tag tillbaka har jag känt mig bättre i min sorg. Det har inte varit riktigt lika mörkt och tungt som tidigare, men sedan igår så känns det så igen. Mörkt och tungt.
Jag antar att det är så det är. Sorgearbetet. Upp och ner. Mörkt och mindre mörkt. Tungt och något lättare.

Har nu suttit en stund hos Dutt på kyrkogården. Idag är det en månad sedan vi i spöregn lade ner den stora bomullspåsen med den lilla mängd askan i hålet. Tänkte att vi skulle tagit med ett ljus idag, men det glömde jag. Det får bli i morgon istället. Sedan den 22 juni har vi varit hos honom varje dag förutom två dagar i midsommarhelgen då vi inte var hemma. Ett lugn sprider sig när jag sitter där. Ibland kommer tårar, ibland skratt, ibland pratar vi djupa saker, ibland säger vi ingenting alls.
Idag stod det två vita rosor i en vas precis bredvid vår bukett. Vet inte om de är till Dutt eller till någon annan. Om de är till någon annan så var de i så fall väldigt märkligt placerade då det fanns många vaser lediga bredvid.
I vilket fall som helst så var de väldigt fina att titta på.

Dagen fortsätter ensam då mannen åkt till jobbet. Jag tror att jag i dag ska ignorera den där listan och bara göra saker som jag känner för.

Kan man någonsin acceptera det?

Kan jag någonsin acceptera att det barn som jag kämpat för i tre år inte fick leva?

På något sätt måste jag ju göra det. Jag kommer inte acceptera att det blev som det blev, men jag måste förlika mig med att situationen nu ser ut som den gör.
Jag kommer aldrig kunna säga att "det fanns en mening med det som hände". Det finns absolut ingen mening med detta!

Jag måste förlika mig med att min vardag nu ser ur så här, men jag kommer ALDRIG att acceptera att det blev så här.

Idag är det tio veckor sedan min tidigare vardag maldes sönder och aldrig blev som förut. Efter ultraljudet började en ny vardag. En vardag som mamma till ett osynligt barn. En vardag med en stor sorg i hjärtat. En vardag som består i att besöka sitt döda barn på kyrkogården.En vardag med många tårar. En vardag som jag gärna skulle vara utan.

Min vardag skulle just nu bestå av att inreda barnrum, klaga på foglossningssmärtor, känna min älskade bebis spraka och helt enkelt bara beundra min växande mage.

Dutt, det skulle ju inte bli så här.

Min starka mamma

Min mamma är så stark, 
det säger faktiskt alla. 
Men i ensamhet om natten har 
jag sett hennes tårar falla. 


Under sömnlösa nätter 
kommer jag tassande på tå. 
Hon vet inte att jag är där 
för att hjälpa henne förstå. 


Lika ändlöst som strandens vågor 
och hennes smärta... 
Jag vakar över min starka mamma 
som alltid bär mig i sitt hjärta. 


Hon bär ett leende, 
ett leende som hon tror döljer. 
Men genom Himlens dörr 
ser jag tårarna som följer 


Min mamma försöker hantera döden 
för att hålla mig kvar. 
Men alla som känner henne vet 
att det är den enda möjlighet hon har. 


När jag vakar över min starka mamma... 
genom Himlens öppna dörr 
försöker jag förklara att änglar skyddar mig 
nu så som hon gjorde förr. 


Men jag vet att det inte hjälper 
eller lättar bördorna hon bär. 
Har du möjlighet, gör ett besök... 
och visa att du håller henne kär. 


Vad hon än säger... 
hur hon än mår. 
Min starka mamma har ett 
hjärta fullt av sår. 

av Kaye Des Ormeaux
Översättning:Helen S Wirén "Min starka mamma"

Hånskrattar åt mig

Mannen jobbar den här veckan så för mig blir det ensamma eftermiddagar och kvällar fram tills jag går och lägger mig. Eftersom jag just nu har lite såvrt att ta mig för saker ordnade vi i söndagskväll en att göralista till mig på saker jag kan sysselsätta mig med.

Idag känns det som den där jäkla listan hånskrattar åt mig då jag inte känner för att göra någonting av det som står där.

Skriver och skriver

För några dagar sedan hittade jag på Familjeliv att två sjuksköterskestudenter sökte deltagare till deras C-uppsats. Uppsatsen ska handla om copingstrategier hos personer som gör ivf-behandlingar.

Tyckte det verkade intressant så jag mejlade och anmälde mitt intresse och idag fick jag mejlet med frågor. Så nu försöker jag svara så utförligt som möjligt på frågorna. Många ord kommer det bli innan jag är färdig...

Tror fortfarande att det finns möjlighet att delta. Kolla här

Nu har vi fått nog

Nu har vi tröttnat på att leta efter katten på kvällarna. Så nu är det dags för kattlucka.
Undrar om en trög 10årig katt kan lära sig luckan??

Det fanns samtalsämnen

Innan vi åkte till kuratorn i förmiddags  funderade jag på om vi verkligen hade nåogt att prata om när vi verkligen satt där, men där hade jag fel. Vi satte oss i hennes fåtöljer och efter två sekunder hade en timme gått!
På sitt kontor har hon två fåtöljer och varje gång vi varit där har det blivit att jag har suttit i samma fåtölj varje gång. Jag tänkte på det när jag idag satte mig i "min" fåtölj och blev det full i skratt. Mannen och jag har alltså bestämda platser när vi är hos kuratorn...

Idag pratade vi om hur vi har känt oss sedan vi träffades senast och kunde konstatera att vi trots allt kommit vidare i sorgen och att det på något sätt känns lättare även om det många gånger fortfarande är jobbigt. Jag tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt att se gravidmagar och barnvagnar och då speciellt liggvagnar. Vi berättade också vad vi gör för att minnas, hedra och sörja Dutt och hon tyckte att det var skönt för att att vi har så nära till mineslunden.

Sedan pratade vi jättemycket om framtiden. Att min ivf-hjärna börjat arbeta igen och den oro som vi känner både för att lyckas och inte lyckas att bli gravida, vilket hon tycker är helt naturligt. Jag pratade också om att jag kan känna dåligt samvete för att vi redan planerar för att bli gravida igen. Hon tyckte då att man kan sörja samtidigt som man planerar för framtiden och det har hon rätt i! Livet rullar på och sorgen försvinner inte för att man planerar syskon till Dutt. Han finns med oss överallt.

När det redan gått nästan en timme frågade hon om vi ville ha en ny tid bokade eller om vi ville ringa om tid om vi kände att vi behövde. Jag sa då att det är bäst att boka en tid med en gång för annars finns det risk att jag inte ringer. Sa då att vi varit tveksamma om det fanns något att prata om idag, men det märkte vi att det verkligen fanns. Hos kuratorn pratar vi om sånt som vi normalt pratar om men som hon får oss att analysera djupare. Så djupt så att det tåras i ögonen på både mig och M.

Nästa tid är bokad till den 3 augusti.

Semestern slut

I alla fall för vår kurator. Så om en stund ska vi till henne igen. Vi har inte träffat henne sedan den 16 juni och det känns som att vi förändrat vår sorg sedan dess. Undrar om hon också märker det?

Trots att jag just nu inte riktigt vet vad jag ska prata om när jag kommer till henne så känns det skönt att träffa henne.

Efter kuratorbesöket åker vi några mil norrut för att vara kattvakt idag. Kanske blir det en sväng till Vingåker och Factory outlet också.

Journalläsning

Förra veckan beställde jag mina journalhandlingar för tiden som gravid från kvinnokliniken. Tänkte att ivf-läkarna kanske är intresserad av dom och sedan kan jag tycka att det är lite intressant vad som står i journalen. Då jag även på mitt arbete är det spännande att se hur andra skriver journal då det är en jätteviktig del en arbetet.

Några tårar kom när jag läste journalen som handlade om rutinultraljudet och framåt. Det blev konkret, men på ett väldigt medicinskt sätt.
Läkaranteckning efter ultraljudet: "Långt samtal om fynden och den dåliga prognosen. Paret naturligtvis mycket tagna och ledsna, stora förhoppningar som brister. Tungt, men ändå samlade och stöttar varandra fint. Efter min information och utifrån vad de såg på ultraljudet är paret eniga om att göra ett avbrytande".


Det som återkommer i journalen hela sex gånger är meningen "ledsna men samlade". Både kurator och flera olika barnmorskor har skrivit samma sak. Vi var nog under hela tiden väldigt samlade. Inga hysteriska gråtattacker eller något sådant...

Barnmorskans anteckning från strax efter midnatt: "Patient behöver gå upp på toaletten. Aborterar där. Ett pojkfoster som väger 150 gram och är 19 cm långt. 3 kärl syns i navelsträngen. Blödning ca 400 ml."
Där kom det. Ordet forster. Dutt klassas ju rent medicinskt i Sverige som ett foster och inte ett barn. Inte förrän man har gått 28 fullgångna veckor är det ett barn. Senare i journalen skriver en annan barnmorska "Paret har haft sin pojke hos sig tidigare under natten" och "Ska duscha och därefter vill de ha pojken hos sig en stund igen".
Läkaren skriver sedan "Haft fostret hos sig".

Både läkaren och den första barnmorskan skriver väldigt professionell och medicinsk. Haft fostret hos sig?? Det låter ju nästan äckligt på något sätt. Vi hade ju vårt barn hos oss. Som tur är har aldrig någon inom vården sagt att Dutt var ett foster till oss utan då har de alltid sagt barn, vilket jag tycker är otroligt skönt.
Barnmorskan som skrev foster var verkligen en ängel när Dutt kom. Så otroligt proffsig och empatisk.

Jag tyckte trots att att journalen speglar hela min korta graviditet bra.

Dutt, lilla Dutt. Detta var dock ingen läsning som jag ville ha. Hade hellre velat läsa "Födde den 6 oktober en välskapt pojke på 3245 gram och 49 cm lång"

Dåligt samvete?

Idag har mensen kommit igång och det med besked. När jag var på efterkontrollen sa läkaren att den första mensen efter en graviditet brukar vara mycket mer riklig än normalt. Det var tur att hon sa det för annars hade jag börjat bli orolig...

Ivf-tankarna fortsätter och inte utan att jag får skuldkänslor för att jag redan planerar för att bli gravid igen. Det känns på något sätt som om jag lägger Dutt åt sidan. Som om han skulle vara en avslutat kapitel och att jag nu planerar en ny graviditet som ska ersätta honom. Innerst inne vet jag ju att så inte är fallet. Dutt kommer finnas med vad jag än gör och hur det än blir, men känslan finns där ändå och den är svår att skaka av mig. Man måste ju gå vidare även om det inte innebär att man anser Dutt som en avslutad del i livet. Han kommer definitiv vara en del i mitt liv, men aldrig en avslutad sådan.

Både distansläkaren och ivf-kliniken har semester nu, men när distansläkaren öppnar igen den 8 augusti ska jag ringa och boka in ett besök för planering. Den stora frågan är om jag även denna gång ska ha akupunktur under ivf-behandlingen. Jag provade det förra gången och då blev jag ju gravid. Jag vet inte om jag tror om det var akupunkturen som gjorde att jag blev gravid eller om det var något annat tex AHA. Jag gillade inte akupunkturen så värst mycket utan genomled fyra behandling som sammanlagt kostade 1200 kronor. Jag får fundera på om jag vill genomlida detta igen eller om jag struntar i det den här gången.

Ivf-hjärnan är igång igen

Nu har mensen kommit och omedelbart kommer ivf-hjärnan igång. Jag räknar 28 dagar framåt men också 28 + 28 dagar framåt. Jag börjar alltså med en gång räkna på när vi kan sätta igång med behandling igen. Vi kan ju faktiskt börja redan om en månad eller om vi ska vänta ytterligare en månad. Mitten av augusti eller mitten av september... Nu har jag bara tänkt på det praktiska än så länge, inte på om vi orkar eller inte...

Oavsett hur länge vi avvaktar så tror jag aldrig att jag är helt redo och beredd att sätta sprutorna i magen igen, att lägga mig i gynstolen och få äggen räknade och att sedan få äggen plockade. Det gäller nog bara att bestämma sig att köra igång.

Rädslan eller snarare skräcken, att inte bli gravid igen är oerhört stor. Hur många ivf-försök kommer att behövas? Hur många behandlingar orkar man?

Sedan om jag väl blir gravid kommer jag ju vara skräckslagen i 40 veckor. Jag kommer vilja ha ultraljudskontroller så ofta som jag bara får och varje gång kommer jag vara livrädd inför det. Väldigt kluvna känslor.

Vår ivf-historik ser ut så här:
IVF 1: Rmc i Linköping. 4 ägg. Endast ett befruktat med dålig kvalitet. Får en kraftig blödning fyra dagar efter  ET. Testar minus. Inte de bästa förutsättningarna att bli gravid med dåligt ägg och blödning från underlivet under ruvartiden.
IVF 2: Rmc i Linköping. 7 ägg. Endast ett befruktat fast med toppkvalitet. Testar minus.
IVF 3: Fertilitetscentrum i Göteborg. 5 ägg. 4 befruktade med ICSI. Alla har toppkvalitet. Tre embryon till frysen. Testar minus.
IVF 4: Fertilitetscentrum i Göteborg. 4 ägg. 2 befruktade med ICSI. Toppkvalitet. Ett embryo till frysen. AHA är gjort på embryot. Testar plus!

Alla fyra behandlingarna är gjorda med kort metod och med medicinerna Puregon, Orgalutran, Ovitrelle, Trombyl, Innohep och Prednisolon. I Linköping använde jag Progesteron MIC och i Göteborg Crinone.

Det som var skillnaden på den behandlingen som gav plus var AHA (assisted hatching). Det innebär att äggskalet förtunnas med laser strax före återföringen. Detta ska kunna öka chanserna för att ägget ska kläckas och fästa i livmodern.

Hur många behandlingar kommer jag behöva för att bli gravid den här gången? kommer det räcka med en? Två? Tre? Eller kommer det aldrig fungera igen?
Att jag blev gravid denna gången tror jag kan bero på AHA. Kanske har jag tjocka och /eller sega äggskal som gör att äggen inte kan kläcka... Vad vet jag? Vid nästa försök kommer jag i alla fall vilja att de gör det igen.

Hjälp, hela mitt huvud snurrar just nu av framtidsplaner. Ska nog lugna ner mig lite och tänka på Dutt en stund.

Ljus för Dutt

Som vanligt varje kväll lyser två ljus hos Dutt. Ikväll får jag säga godnatt till honom ensam då M börjat jobba igen. Första ensamma kvällen på länge. Ända sedan vi fick chockbeskedet på rutinultraljudet har vi haft ljus tända och sedan precis innan vi lägger oss har vi stått vid hans ultraljudsbild och tänkt, gråtit, pratat. Det har blivit som en ritual. Ikväll får jag göra ritualen själv.

Till hans syskon

Till Dutts syster eller bror

På rea i februari köpte jag en body med lussekatter på som jag tänkte skulle passa perfekt till Dutt i december. Nu blev det ju inte så och jag har funderat på om jag skulle sälja bodyn på Tradera eller ge bort den till någon som väntar smått i höst.

Men nu har jag tänkt färdigt. Dutt vill inte att jag säljer bodyn på Tradera och han gillar inte heller idén med att ge bort den. Han tycker att hans bror eller syster ska ha den oavsett när den lilla människan föds. Skulle bodyn vara lagom mitt i sommaren så får det vara så. Det måste ju gå att ha en lussebody på sommaren eller hösten eller på våren.

Så nu är det bestämt! Ej till salu ;-)

Dutt två månader

Idag är det två månader sedan Dutt kom. Fem månader för tidigt.

Klockan 00.24 den 17 maj kom han till oss, vinkade och flög iväg. Förhoppningsvis flög han till ett bättre ställe där han inte behöver lida och där det inte gör något att hans hjärna inte fungerar som den ska. Där han är nu har han många änglakompisar att leka och busa med, bland annat Lillsudd, Andor och Liten. Tyvärr är barnhimlen fylld med allt för många barn som istället skulle förgyllt deras föräldrars liv, men nu har de i alla fall varandra.
Jag hoppas också att Dutts mormor ibland tittar till honom i barnhimlen så att han sköter sig ordentligt.

Idag tog vi med oss en bukett med blommor från trädgården och ett ljus till minneslunden. När vi kommer dit så sitter det en dam på "vår bänk"!! Vi får då sätta oss på bänken bredvid, vilken jag inte trivs på då vi sitter för långt bort från Dutts plats. Vi tänker att hon snart går, men inte... Hon sitter till och med och sover på "vår" bänk. Till slut tröttnar vi att vänta på att få vår plats så vi vinkar till Dutt och går. Jag hade tänkt att ta en bild, men ville inte göra det med tanten sittandes där. Därför går vi en promenad och kommer tillbaka till Dutt efter 45 minuter. Tanten sitter fortfarande kvar!! Därför gick vi till minneslunden en snabbis ikväll också just för att få den där bilden!
När jag satt vid minneslunden idag så funderade jag på vad Dutts "riktiga" namn hade blivit om han blivit en frisk och levande pojke. Jag kom fram till att han antagligen hade blivit en Erik.

Ikväll har vi börjat med att skriva i boken "Om lilla mig" som vi köpte för ett tag sedan. Vi orkade inte göra hela boken, utan vi tar några sidor i taget.

Dessutom har vi tittat på bilderna på Dutt som barnmorskan tog några timmar efter att han kom. Om tårarna hade svårt att komma när vi satt med honom på förlossningen så kommer de mycket lättare nu. Ibland är det jobbigt att tårarna kommer så lätt, men oftast är det skönt att få lätta på trycket lite.

Det skulle ju inte bli så här

När vi idag satt hos Dutt på kyrkogården pratade vi om hur det kändes för exakt två månader sedan. Måndagen den 16 maj klockan nio klev vi in på förlossningen på sjukhuset. En barnmorska kom emot oss och jag sa "Hej jag heter Anna och vi skulle vara här klockan nio". Barnmorskan förstod med en gång vilka vi var och bad oss vänta en kort stund så hon kunde hämta den barnmorska som skulle ha hand om oss. Sedan visade hon in oss i det rum som vi skulle vara i och kort därefter kom vår barnmorska.

Jag kommer ihåg hur märkligt det var att sätta sig i bilen den morgonen och styra bilen mot sjukhuset. Hela situationen var för overklig för att man skulle kunna ta den till sig.

Jag minns sedan särskilt när barnmorskan sedan går igenom hur allt ska gå till och hon undrar om vi har några funderingar. Det enda jag kan tänka på är vad som händer när Dutt väl kommer. Vägen dit var jag egentligen inte så orolig för (konstigt nog). Jag var orolig för att jag inte skulle känna något känslomässigt och att inte tårarna skulle komma. Det var min skräck - Att inte kunna gråta över mitt döda barn. Som tur är får jag bekräftelse av kuratorn att det är helt normalt att tårarna kanske inte kommer med en gång.

Vid den här tiden, runt 22-tiden, för två månader sedan så kom det första blodet. Trots det försökte vi sova, vilket vi konstigt nog lyckades med i ungefär två timmar. Måndagen hade precis övergått till tisdag den 17 maj när jag känner att Dutt är på väg. Klockan 00.24 kommer han i ett vitt plastbäcken på en toalett på förlossningen på sjukhuset. Och min farhåga besannades - Inte en endaste liten tår kunde jag fälla när vi i två timmar satt med lille Dutt i våra händer.

I morgon plockar vi en ny bukett blommor och tar med oss ett ljus till Dutt på hans tvåmånadersdag!

Det skulle ju inte bli så här!

Läsvärt

En artikel i DN om hur man ska förhindra att barn dör i magen sent i graviditeten.

Tom

Tom i huvudet.

Tom i hjärtat.

Tom i kroppen.

Tom är dagens känsla.

Kanske beror det på förkylningen jag har i kroppen. 

Kanske beror det på vädret som vem som helst kan bli dyster av.

Kanske beror det på att det är fredag (alltså den dag då jag bytte vecka). Idag skulle det vara 28+0.

Naturligtvis har vi varit hos Dutt idag också. Vi lyckades med att pricka in besöket mellan två rejäla regnskurar. Idag satt vi tysta och tänkte. Vi studerade också den lilla brunråtta som några meter från oss letade efter något att äta. Jag gillar inte råttor normalt sätt, men den här råttan, som vi sätt flera gånger tidigare, är riktigt söt.

Hallå vart är den?

Det är inte ofta som jag väntar på mensen, men nu undrar jag verkligen vart den tagit vägen.
När vi var på efterkontroll förra veckan sa läkaren att mensen brukar återkomma efter sex till åtta veckor vid en avbruten  graviditet. Åtta veckor var det i tisdags. I och för sig så sa läkaren att det verkade som om jag hade ägglossning när jag var hos henne och då borde väl mensen komma i början av nästa vecka.

Jag skulle gärna få den som en bekräftelse på att min kropp fungerar normalt igen.

Jaha...

...Då har jag blivit förkyld också. Ska man bli det mitt i sommaren?
Jag kände att min hals började spöka lite när jag var på stan igår, men försökte ignorera det.

Nu spökar fortfarande halsen och även näsan börjar bli täppt. Än så länge känner jag mig inte jättedålig, men tillräckligt för att känna mig ynklig och att tycka synd om mig själv...

Trädgårdsarbete och läkarbesök

Idag satte jag mannen i arbete. Han fick gräva hålet där mina nya klematis-plantor skulle vara. Dessutom gjorde han en spalje av armeringsnät. Jag hade tänkt att lägga in en bild, men det får bli i morgon då det nu spöregnar ute...

Idag blev det också ett besök hos läkare på vårdcentralen. När vi höll på med planteringen får jag jätteont i min tumme och när jag tittar på den ser jag ett stort blåmärke och där är den lite svullen och öm. Det första jag tänker på är ju naturligtvis blodpropp. Jag slutade med mina Innnohep-sprutor (blodförtunnande) för två veckor sedan och tänkte om det var avsaknaden av dom som gjorde att jag nu har tjockare blod igen. Ringde till mödravården, men då jag inte är gravid längre var jag inte välkommen till dom. Ringer då vidare till vårdcentralen och med min historia med blodstörningar så får jag en tid hos läkare efter en och en halv timme. Väl hos läkeren så konstaterar han att det inte är någon propp utan att en blodkärl har brustit, vilket kan göra ont och att man efter det får blåmärke. Han förstod min oro över att det var en porpp så han tyckte ändå att det var bra att jag kom.

Efter det blev det några timmar på stan med kompisar och deras två barn (våra gudbarn). På vägen hem stannade vi till hos Dutt, men idag blev det ett snabbt besök då det regnade.

Dags att gräva hål

Idag har vi varit på Billbäcks plantskola och fikat i deras mysiga café samt köpt två klematis. Så i morgon har mannen ett stort beting - Att gräva ett stort hål där mina nya plantor ska sättas. Det blev en Miss Bateman och en Multi blue. Dessutom får mannen sätta upp armeringsnät som de ska klättra på. Sedan hoppas jag på att jag får många fina blommor på plantorna nästa sommar!

Som vanligt har vi naturligtvis varit en stund hos Pojken. Min man brukar säga så "Ska vi gå till Pojken?" Jag tycker det är så fint! Idag satt vi där på bänken så länge så att vår skinkor domnade bort. Kanske skulle be kyrkan att lägga ut mjuka dynor... Idag sa vi inte mycket när vi satt där utan satt mest i våra egna tankar samt studerade en liten gråsparv som satte sig bredvid Dutts blomvas och försökte dricka vatten ur en annan vas. Det kändes som det inte fanns så mycket att säga idag. Inget nytt har hänt. Allt är sagt, minst en gång. Tystnade var talande för vad vi känner.

Idag hälsar jag Malin välkommen som följare på min blogg. Hon läste för länge sedan min gamla blogg och har nu hittat till den här. Välkommen!

Blir tagen i örat?

Idag ringde Försäkringskassan till mig. Nu var det chefen till den handläggare som jag haft kontakt med. Hon hade fått min mejl om de klagomål jag hade på handläggaren. Hon tyckte att det var bra att jag mejlat och meddelat mina synpunkter då det är enda sättet för dom att bli utveckla sin verksamhet och bli bättre.
Vi diskuterade hur jag hade upplevt handläggarens bemötande och hur man känner sig i den situation som jag var i just då.

När den här handläggaren är tillbaka från semestern kommer hon bli inkallad till chefens kontor för en diskussion! Hoppas hon bli tagen ordentligt i örat ;-)

En uppmaning till er som känner er dåligt bemötta av Försäkringskassan: Skicka ett brev och klaga!!

En ny påminnelse

När jag var på jobbet och hälsade och åt lunch med de närmste kollegorna i fredags tog jag med mig mina jobbarbyxor hem för tvätt.
Genast fick jag då en påminnelse om att förra gången jag var på jobbet hade jag en gravidmage. För i knapphålet satt en gummisnodd då byxorna när jag jobbade senast börjat bli lite trånga...

Jag slängde ner byxorna i en påse och åkte hem. Jag har än så länge inte orkat plocka upp byxorna ur påsen, plockat bort gummisnodden och lagt dom i tvättkorgen. Det får bli en annan dag.

Alltid dessa påminnelser!

6 veckor, 8 veckor, 2 månader, 1 år

Sex veckor sedan vi begravde Dutt.
Åtta veckor idag sedan Dutt kom och flög iväg.
Två månader idag sedan vi var på rutinultraljudet och fick veta att Dutt inte hade någon hjärna.
Ett år idag sedan vi vann budgivningen på vårt hus.

Närbild på min klematis som just nu blommar för fullt

En av dessa fyra händelser är positiv och resten negativa... Trots allt som hänt så är vi glada att vi nu har huset. Om allt detta jobbiga hänt och vi fortfarande bott kvar i lägenheten mitt i stan så tror jag att jag hade mått sämre än vad jag gör nu. I lägenheten hade jag känt mig mer instängd och hade då helt naturligt blivit mer sittande i soffan ovillig att göra något.
Här i huset finns det alltid något att göra och då främst på tomten. Ogräset växer även om jag är ledsen. Hallonen mognar och måste plockas även om jag inte har lust. Trädgården ger en helt annan frihet och är en bra terapi och tidsfördriv när man är ledsen, låg och nere.

En låtsasvärld?

 Det känns som om det liv jag lever just nu är någon slags låtsasvärld, en fantasi eller en dröm som jag snart vaknar upp ifrån. För detta som jag just nu lever i kan inte vara det liv som är mitt verkliga liv.

Jag vill inte det. Jag orkar inte det.

Jag orkar inte vara ledsen och gråta längre. Därför stänger jag in det i ett rum med dubbla lås och slänger bort nycklarna och låtsas som om ingenting hade hänt. Det är absolut ingen bra strategi, men ibland måste jag det för att orka med det liv som jag nu trots allt måste leva. Den låtsasvärld som nu är min verklighet. Det liv som jag ska leva resten av mitt liv.

När jag var som mest ledsen igårkväll frågade mannen om jag ville prata, men det finns ju inget att säga. Allt är sagt och när jag rabblar om allt så känner jag mig som en gammal lp-skiva med hack i. Den söta mannen föreslår då att vi ska fantisera om hur Dutt hade blivit som liten bebis. Det är såna tankar som jag inte kan tänka. Jag vet inte varför, men jag kan inte ens föreställa mig hur han skulle se ut, vem han skulle ha liknat och vilket temperament han skulle haft. Men en sak är helt säker - han hade haft extrem lockigt hår då både jag och M har självlockigt.
Antagligen är det ett försvar från min sida att inte tänka på såna saker. Jag kan än så länge inte tänka på att Dutt skulle ha blivit en frisk lite älskad bebis. Min hjärna klarar inte det. Det gör för ont.

Min skräck och rädsla för att jag aldrig kommer blir mamma till ett levande barn blir bara större och större samtidigt som jag känner att det börjar suga mer och mer i ivf-delen av mig. Dubbla känslor hela tiden. Om vi inte startar med ivf så kommer vi ju aldrig bli gravida, men startar vi och inte blir gravida så kommer det göra så ont i hela kroppen.
För att Dutt skulle komma till behövdes det fyra ivf-försök. Hur många försök behövs det för att Dutts lillebror eller lillasyster ska komma till världen?

Sorgearbetet, liksom ivf, är en berg och dalbana med alla olika slags känslor...

Idag mår jag något bättre igen och vi har tagit en lång cykeltur, lunch på Färgaregården och sedan till och med varit en sväng i stan. Att gå på stan idag kändes som kognitiv beteendeterapi för mig. Att bemöta det man är rädd för att se - små bebisar i liggvagnar och stora gravidmagar. Det gick faktiskt ganska bra för de flesta av de barn jag såg var såna barn som var mellan golv och tak utan att föräldrarna orkade säga till. Då kände jag ingen saknad...Bara irritation över att föräldrarna inte verkar bry sig om de barn de lyckats sätta till världen.

Resultatet klart

När är resultatet sammanställd av den enkätundersökning som föreningen Barnlängtan gjorde tidigare i år. Jag och 1067 andra ofrivilligt barnlösa deltog i undersökningen.
Resultatet visar bland annat att 80% av oss upplever att barnlösheten påverkar vår livskvalitet negativt Vanligt är också känslor av meningslöshet och att inte bli förstådd. Var femte isolerar sig och drar sig undan kontakt varje vecka eller oftare.

Känner igen mig så väl i dessa saker. Resultatet av enkäten tycker jag inte är överraskande alls. Jag hoppas verkligen att resultatet kan göra att politiker vaknar och förstår att barnlöshet är något att satsa på.

Längtan till sol

Var tog solen vägen nu då? Den var ju framme när vi köpte stolarna för en kvart sedan. En drink vore inte dumt heller.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Lördagskväll på kyrkogården

En nyfiken liten kyrkråtta hälsade oss välkommen

Idag hade vi med en ny bukett med blommor från trädgården.

Tappar visst aldrig räkningen

Igår var det fredag och jag försökte att inte tänka på vilken vecka jag skulle gått in i då, men det misslyckades ju naturligtvis. Igår skulle jag gått in i vecka 28 (27+0).
Varje fredag kommer tankar som: hur stor skulle min mage varit?, hur hade jag mått?, hade jag haft problem med foglossning? och så vidare...

Igår hade jag också tankar om att jag aldrig kommer att lyckas bli gravid igen, att jag aldrig får känna den lycka att vara gravid igen och att jag aldrig kommer få krama mitt egna levande lilla barn. Samtidigt tänker jag att detta är bara tankar och man får tänka vilka tankar som helst. Detta vara ju ett råd vi fick av kuratorn för ett tag sedan. De tankar man har är långt ifrån verkligheten, även om tankar kan kännas så verkliga.

Jag fick en kommentar från Anonym: Är din man också sjukskriven och i så fall har han haft samma problem med Försäkringskassan? Eller kan det vara så att de är mer "på" oss kvinnor? Hoppas att du snart mår bättre även om sorgen aldrig försvinner. Det låter som att du är på god väg åt rätt håll. Skönt att du verkar ha en bra och förstående läkare!

Min man är inte längre sjukskriven utan han valde för två veckor sedan att ta semester. Vi skulle egentligen haft semester båda två nu. Hans handläggare på Försäkringskassan var helt förstående i de tankar som min man hade med att det är jättesvårt att veta om han sedan efter semestern orkar gå tillbaka till jobbet på heltid med en gång. Handläggaren sa då att då var det bara att han kontaktade sjukvården för att få ett läkarintyg. Hans handläggare hade en helt annan attityd är min... Hon skickade också till och med hem papper till honom med information om hennes namn och telefonnummer, något som jag inte fått från min.

Så kanske finns det även på Försäkringskassan helt normala handläggare!

Det trodde jag aldrig

Idag är det sjunde dagen i rad som vi plockat av en liter jordgubbar från vårt land. Kvällsmaten dessa dagar har ju naturligtvis varit jordgubbar. Idag blev det även några hallon också.
Trodde aldrig att deet skulle bli så mycket gubbar. Inte heller trodde jag att jag skulle känna mig trött på jordgubbar.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Nytt läkarintyg

Igår kom mitt nya läkarintyg som jag diskuterade med min läkare om i tisdag. Hon har nu sjukskrivit mig på heltid två veckor till och sedan två veckor på halvtid för att sedan den 8 augusti börja jobba på min normala sysselsättningsgrad.

Då handläggaren på Försäkringskassan klagade på någon om att en annan diagnos var tvungen att finnas så har läkaren nu skrivit "Reaktiv depression" som diagnos. Depression låter så drastiskt, men jag kollade upp vad reaktiv depression står för och här är en definition: "Lättare s k reaktiva depressioner kan bero på motgångar i arbetslivet, förlust av nära anhörig , skilsmässa".


Läkaren har bland annat skrivit i intyget: "Sorgen efter en önskad graviditet är ofta långvarig och leder ibland till depression/nedstämdhet/orkeslöshet. Vi måste ha respekt för denna sorgetid och det är omöjligt att tvinga någon till återgång i arbete om sorgen är för närvarande".


Jag hoppas nu att Försäkringskassan tar sitt förnuft till fånga och beviljar min sjukskrivning. Min handläggare har, som tur är, semester från och med idag så jag hoppas att mina papper kommer till en vettig vikarie som inte hunnit bli känslomässigt avtrubbad än.


Det är såna här personer som Försäkringskassan borde upptäckt tidigare. Inte lilla jag som ber om ytterligare några veckors sjukskrivning.


Nu: Dags för dagens besök hos Dutt.

Länge sen sist

Jag ska jag till ett ställe där jag inte varit sedan den 21 april.
Mitt jobb.
Senast jag var där var skärtorsdagen, fortfarande gravid och lycklig. Veckan efter påsk var jag hemma på grund av huvudvärk. De två efterföljande veckorna var jag sjukskriven på grund av ryggvärk och sedan... Ja, ni vet alla vad som hände sedan.

Chefen ringde i måndags och hörde hur det var med mig. Det var första gången hon hörde av sig på hela tiden. Någon dag senare fick jag ett sms om att de skulle ut och äta på lunchen idag och undrade om jag ville med. Någon gång måste jag ju ta mig till jobbet igen och det får bli idag. Jag kommer nog behöva ta ett djupt andetag innan jag kliver in på jobbet, men jag hoppas att det går bra. Varenda vårdpersonal (förutom sommarvikarierna) vet ju vad jag varit med om och det känns ju trots allt skönt.

Annorlunda känslor?

Jag börjar undra om den läkare vi var hos i tisdags har någon slags läkande kraft som hon lämnar ut till sina patienter.

Redan igår kände jag mig bättre till mods. Jag kunde se min tillvaro lite ljusare trots allt. Detta var inget som jag pratade med M om igår, men när vi nu ikväll satt hos Dutt i minneslunden säger han "Jag har haft en annorlunda känsla sedan vi var hos läkaren i tisdags". Jag undrade ju då naturligtvis vilka känslor och hur de var annorlunda. Då säger han precis samma sak som jag har känt sedan igår - Att allt inte känns riktigt lika tungt och mörkt längre och att det är lättare att se framåt igen.

Kanske var läkarbesöket inte bara ett medicinskt avslut utan också en början på vårt nya liv - Livet som föräldrar till en son som tyvärr inte fick leva och som kommer göra allt för att han ska få bli storebror. Dutt kommer alltid finnas i våra hjärtan oavsett vad som händer i framtiden.

Filat färdigt

Nu har jag filat färdigt på brevet som ska skickas till Försäkringskassan. Jag tycker att de ska veta hur deras handläggare beter sig när de ringer upp de sjukskrivna.
Jag har försökt att skriva brevet så sakligt och neutralt som möjligt för att brevet ska blir så seriöst som det bara går.

Brevet kommer att skickas via Försäkringskassans hemsida och där kan man välja om man vill skriva i sina kontaktuppgifter eller inte. Jag kommer att välja att skriva vem jag är då jag kan stå för det jag skrivit. Undrar om jag kommer få någon respons?

Galen eller?

Klockan är kvart över fem på morgonen och jag bloggar. Det har nog aldrig hänt förut och kommer nog dröja ett tag till nästa gång.

Igår gick jag och la mig tidigt (för att vara mig och sommar). Vaknar sedan vid halv fem av att mannen går på toa. Då känner jag att jag har ont i huvudet och tar en Ipren. Efter att ha legat och vänt på mig ett antal gånger i sängen så ligger jag nu i soffan med vetekudden på nacken.

Det skulle ju kunna vara så att jag ligger här ensam, men i soffan bredvid ligger både mannen och katten...

Det blir en tidigt dag idag!
----------------------------------------------------------
Edit klockan 09.34: Efter att jag internetat lite och mannen, galen som han är, jobbat lite med några rör i källaren gick vi och lade oss igen kvart över sex och sov till kvart över åtta...

Filar lite

Idag har jag börjat skriva på ett klagomålsbrev som jag ska skicka till Försäkringskassan angående det bemötande jag fick av min handläggare  i måndag. Jag ska fila ytterligare lite på det innan det skickas iväg för jag vill att det ska vara välformulerat och proffsigt och inte bara gnälligt. Jag hoppas att jag kan få iväg det i morgon.

Ytterligare ett intressant inlägg angående barnlöshet finns här

Jag vill hälsa två nya följare välkomna till min blogg också - Mamma Kicki och LadyNoÄgg

På ett sätt ett avslut

Gårdagens läkarbesök kändes på ett sätt som ett avslut. Absolut inte ett avslut när det gäller alla tankar och sorgearbete över det som hänt utan mer som ett medicinskt avslut. Vi har fått veta att allt är normalt med mig fysiskt. Nu är det bara mensen som ska komma igång igen och den brukade enligt läkaren komma sex till åtta veckor efter en sådan här förlossning. Så den borde komma snart.

Mentalt sätt finns det ju naturligtvis mycket att bearbeta fortfarande, men vi vet nu att risken är minimal för att just detta ska hända igen, vilket naturligtvis är jätteskönt att höra.
För min del kommer det nog ta ett bra tag innan jag kan tänka på ultraljudet, förlossningen, begravningen och Dutt utan att tårarna kommer och att hjärtat gör ofantligt ont. Jag vet att sorgen med tiden blir lättare att leva med även om det nu känns helt obegripligt.  Tiden läker absolut inte såren, men såren blir efter ett tag lättare att leva med.
Jag hoppas att jag någon gång framöver kan titta på fotona på Dutt eller öppna garderoben med kläder utan att känna en extrem djup sorg utan att jag istället kan känna ett hopp om att Dutt en gång ska bli storebror och att hans lillebror eller lillasyster ska få använda kläderna.

Jag tror aldrig att jag kommer vara helt redo för att sätta igång med nästa ivf-försök, men jag tror att man helt enkelt får sätta en månad då man kör igång. Att gå och vänta är ju vi barnlösas största fiende. Jag har i alla fall alltid mått bättre när jag varit inne i ivf-karusellen. Det har varit perioderna av väntan mellan behandlingarna som varit värst.
Vår distansläkare öppnar igen efter semestern den 8 augusti och då kan jag boka in en tid för samtal för att tillsammans lägga upp en plan för hösten. Dutt ska absolut få ett syskon!

Inget fel på moderkakan

Idag var det alltså dags för läkarbesök. Det kändes skönt att träffa den läkare som vi träffade direkt efter ultraljudet igen. Sedan dess har jag bara haft telefonkontakt med henne och jag gillar henne verkligen. Lugn, empatisk och förstående. Egenskaper som skulle vara självklara när man pratar om läkare, men så är ju inte fallet.

Det jag gruvat mig för var att läkarbesöket skulle ske på mödravårdscentralen och att vi skulle vänta i samma väntrum där man sitter då man ska på ultraljud. När vi kom var väntrummet tomt, men efter en stund fylls rummet med gravida som förväntansfullt väntar på sitt ultraljud. Jag försökte att inte titta på deras magar, men det går nästan inte att undvika. Jag tänker i vilken vecka de är och om de ska på KUB-ultraljud eller rutinultraljud.
Innan vi sätter oss i väntrummet ta en sköterska blodtryck och blodvärde på mig. När hon tar blodtrycket frågar hon om jag sprungit dit då trycket tydligen är skyhögt. Förklarar då att jag har dåliga vibbar av att vara där jag är och det förstår hon...

Naturligtvis är läkaren försenad så vi får sitta bland alla gravida extra länge... Vi började med att diskutera gårdagens telefonsamtal med försäkringskassan och hon blir verkligen bestört och bedrövad över att Fk-kvinnan inte verkar ha förstått någonting av vad vi gått igenom den senast tiden. Hon tycker det är tråkigt att man ska behöva få sådan attityd från försäkringskassan.

Hon frågar hur jag mår fysisk och även psykiskt och hur jag känner inför försatt sjukskrivning och återgång till arbetet. Vi kommer överens om att hon skriver ett utförligt intyg för två veckor till och sedan att jag försöker gå tillbaka till jobbet på halvtid. För min del blir ju det 10 timmar i veckan eftersom min ordinarie arbetstid är 20 timmar i veckan.

Sedan plockar vi fram alla våra frågor som vi skrivit ner och jag ska väl inte säga att vi får några direkta svar men nu har vi i alla fall tagit dom med läkaren och då behöver man inte sitta och fundera på dom hemma.
Provet på moderkakan visade inga defekter, vilket innebär att Dutt inte hade någon kromosomförändring. Heller inga proppar i moderkakan fanns, vilket måste betyda att mina blodförtunnande mediciner gjort sitt arbete bra.
Att Dutt fick vattenskalle beror på slumpen. På förlossningen i Norrköping sker varje år 2300 förlossningar och av dom är en till två bebisar med vattenskalle i så tidiga veckor som vecka 19. Frågan man då kan ställa sig är varför det hände just oss då denna missbildning är ovanlig. Jag känner att jag inte vill fastna i den frågan så därför försöker att inte lägga så mycket vikt där. Det som hände hände och som det är nu blir ingenting bättre och inget blir ogjort av att jag fastnar i frågan Varför.

Vi diskuterar också vilket extra stöd vi kan få när vi blir gravida igen. Vi kan då få läkarkontakt tidigt i graviditeten för att lägga upp en plan med extra läkarkontroller och ultraljud, vilket naturligtvis vi kommer vilja ha.

Hon gör även en underökning på mig och allt där är normalt.

Innan vi går hoppas hon att vi snart ses igen och då under en helt normal graviditet.

Hittat en klagomur

Efter gårdagens samtal med kärringen på Försäkringskassan var jag både arg, ledsen, uppgiven och besviken. Ilskan gjorde att jag i morse gick in på deras hemsida för att se om det finns någonstans man kan lämna klagomål och det hade de faktiskt.
Jag har inte skickat iväg något än, men jag lovar er att jag ska göra det. Jag har dock tänkt att noga välja mina ord när jag skriver klagomålet för annars kommer jag låta lika bitchig som kärringen igår och då tror jag inte att Försäkringskassan tar klagomålet på allvar. De ska få ett sakligt och riktigt klagomål framöver....

Om några timmar ska vi till läkaren på efterkontroll. Vi har laddat med ett helt a4-papper med frågor om både det ena och det andra. Undrar om den halvtimme läkaren avsatt för vårt besök kommer räcka?

Har idag varit iväg på en långpromenad och på hemvägen fick vi förbi hos Dutt. Vi satt där och tänkte på hur det var när han kom för sju veckor sedan.
Förresten så löste sig också mysteriet med blomman som någon ställt hos Dutt i lördags! I söndags ringde min moster och berättade att det var dom som hade satt dit den fina lilla blomman hos Dutt.

Nu får jag inte sörja ifred

Hela dagen har varit en riktig skitdag. Till slut tog jag mig ändå i kragen och vi gick en promenad med ett obligatoriskt stopp hos Dutt i minneslunden. Kände mig just då något bättre, men det kan snabbt ändras.

Telefonen ringer och då är det handläggaren från Försäkringskassan som ringer. Jag känner genast att det kommer bli ett jobbigt samtal då jag inte gillade hennes attityd när hon ringde dagen efter begravningen och undrade vad jag hade för framtidsplaner för återgång till arbetet.
Samma fråga började hon även idag samtalet med. Jag sa att jag helt enkelt inte vet om jag orkar tillbaka till jobbet på måndag så jag fortfarande är inne i en sorgeprocess.
"Ibland är det bättre att komma igång och jobba istället för hemma och sörja kan du ju inte göra hela tiden" är då hennes svar. Menar hon att det är bättre att jag sitter och gråter på jobbet än att jag sitter och gråter hemma?? Antagligen tycker hon det för då slipper ju dom betala pengar till mig...

Hon frågar sedan hur min arbetsförmåga är nedsatt och varför jag inte klarar av att jobba. HALLÅ! jag förlorade mitt barn för mindre än sju veckor sedan och all min energi går till att sörja Dutt. Det verkar den här kvinnan över huvudtaget inte fatta. Då jag står utanför en affär med en hel del människor säger jag till henne att jag står lite olägligt till för att prata om min livssituation. Jag tänker då att hon ska erbjuda sig att ringa senare, men hon fortsätter att snacka trots att jag säger samma mening tre gånger. Det blir så att jag får fortsätta att redogöra mina problem med bilar, gående och cyklister runt omkring mig.

Hon hakar också upp sig på en formulering i läkarintyget och säger att "Nästa intyg måste vara mycket bättre skrivet annars får du det inte beviljat". Vid det här laget känner jag hur jag snart gråter och min röst knappt bär längre. Jag säger flera gånger att jag i morgon har besök hos läkare och att vi då ska diskutera min situation.

Jag säger till henne att idag är en riktigt skitdag och att jag knappt kom upp ur sängen i morse. Svaret jag får då är "Ja, men nu är du ju uppe i alla fall". Är hon hjärndöd och empatilös eller är hon bara dum i huvudet??

Jag har flera gånger lust att lägga på för att få tyst på henne. Fy vilken människa!!
Hur svårt kan det vara att förstå att man sörjer när man efter tre år och fyra ivf:er måste avbryta sin graviditet?? 

När hon väl sagt sitt och vi lägger på så är jag så jävla arg på denna helt omänskliga människa som inte verkar förstå att man kan må dåligt av allt det vi varit med om.
Jag är helt säker på att hon har fått de barn som hon vill ha, vid de tidpunkter som hon vill och har haft helt problemfria graviditeter.


Fy faan för försäkringskassan.

Ingen nyhet egentligen?

Tidigare i våras svarade bland annat jag på Barnlängtans enkät om barnlöshet. Idag finns en artikel i DN om resultatet från den enkäten. Ett av resultaten visar att barnlösa mår psykiskt dåligt.

Jag blir absolut inte förvånad när jag läser om resultatet...

I samma tidning finns en artikel om att barnlösheten trots allt minskar i Sverige. Jag önskar så att jag någon gång får vara en del av den statistiken.

Ändrade planer

Hade verkligheten varit som vi hade tänkt oss. Att Dutt fortfarande funnits i min mage och mått hur bra som helst så skulle vi idag ha finslipat det sista på den långa, långa inköpslistan till Gekås. Dessutom hade vi behövt packa en väska med kläder eftersom vi hade ett rum bokat. Det skulle med andra ord ha blivit två dagar med intensivt shoppande till Dutt.

Nu blev verkligheten inte så, utan vi blir hemma medan min syster och sambo tagit över rummet i Ullared och det är dom som i morgon åker och topshoppar.

När bli det min tur att knåpa på den långa inköpslistan och sedan får sätta mig i bilen de cirka 40 milen och sedan shoppa så mycket jag bara orkar?

Vem mer än vi tänker på Dutt?

Ikväll gick vi en sväng till Dutt. Det första jag se är att det står en lite kruka med en blomma bredvid vår vas med blommor och bakom vår Saknar dig-sten. Då den står så nära våra blommor och sten är det uppenbart att den är tillägnad Dutt.

Frågan är bara vem som varit där med den? Oavsett vem det är som tänkt på Dutt är vi jätteglada för det. 

Något bättre

Från skitdag till något mindre skitdag blev denna dag trots allt.

Hela dagen har jag känt mig låg och haft grymt ont i huvudet. Huvudvärken kan i och för sig bero på det extremt kvava vädret, men på eftermiddagen kom det ett rejäl åskoväder över Norrköping och efter det blev luften lite bättre och faktiskt huvudvärken också.

Humöret och känslorna är helt klart olika dag från dag.

Tack för era kommentarer under dagen. De värmer ska ni veta.

Vill säga välkommen till Mirakelfamiljen som ny följare av min blogg!

Idag är det en

Skitdag

Trött på att jag räknar

Idag är det fredag och då är min hjärna inställd på att jag skulle ha gått in i en ny vecka. Denna gång skulle det varit 26+0.

Tänk vad skönt det skulle var om jag kunde glömma bort att räkna veckor någon gång.

Dagens lunchdate

Idag satte jag mig på spårvagnen för att åka in till stan. Jag kom fram till att jag inte varit i stan sedan 9 maj... Efter ultraljudet och allt annat som hänt har jag inte känt något behov av att stångas med andra människor.

Men idag hade jag en lunchdate inbokad med Jonna. En lite annorlunda date för vi känner egentligen inte varandra. Jag har följt hennes blogg, jag har följt hennes sambos blogg, vi har varandra som vänner på Facebook och har haft lite sporadisk mejlkontakt medan vi på varsitt håll kämpat för att bli gravida. Nu har vi båda erfarenheten av ivf och att mista barn och hon erbjöd sig att träffas över en lunch för att prata om det vi har gemensamt.
Det kändes skönt att prata med någon som har liknande erfarenheter som jag själv och också skönt att prata med någon utanför den närmaste vän-och släktkretsen.

Det blev mycket prat om ivf, våra döda barn och den sorg som man känner och hur man lyckas ta sig vidare trots allt.

Tack för en trevlig lunch!

På vägen hem hoppade jag av spårvagnen en hållplats tidigare och gick till minneslunden för att få vara med Dutt en stund. På något sätt blir jag lugn när jag kommer dit.