söndag 12 februari 2012

Det blir jobbigare

Jag hade trott att det skulle bli lättare och lättare att leva med att vi i maj förra året förlorade Dutt, men just nu känns det tvärtom. Som om det bara bli jobbigare och jobbigare.

Ju fler motgångar och prövningar som vi går igenom när det gäller att få bli gravid och få ett barn desto mer påtaglig blir förlusten av Dutt. Vi skulle inte behöva gå igenom det som vi just nu går igenom. Vi skulle inte behövt gått igenom ett missfall i oktober och vi skulle inte behövt gått igenom ett FET-behandling med minus som resultat den här vecka.
Jag skulle inte behöva sitta i soffan apatisk och uppgiven och känna ovisshet inför framtiden. Jag, mannen och Dutt skulle leva ett perfekt familjeliv och se så där lyckliga ut som de familjer som jag just nu hatar att se...

Idag är det nio månader sedan vi var på rutinultraljudet och trots att det gått ganska lång tid så gör det så ont. Varför skulle det drabba oss, vi som inget hellre vill är att få ett barn? Varför kan det inte hända någon som "bara" råkat bli gravid och som rökt eller druckit under graviditeten?? Varför vi som betalat för att bli gravid? Varför var vi dom som skulle få ett barn med missbildningar?

Sedan i tisdags när det blev bekräftat att detta försök gått åt skogen har jag haft svårt att gråta. Jag har velat, men tårarna har på något sätt inte kommit. Men igår kom dom. Då var många av tårarna tillägnade Dutt. Allt som inte blev och alla de motgångar som vi varit tvungna att gå igenom för att Dutt inte blev.
Jag hade satt min tilltro till att Dutt skulle ordna ett plus till oss den här gången och nu när det inte blev så känner jag min nästan besviken på honom för att i nästa sekund får dåligt samvete. Jag kan ju inte vara besviken på min Pojke! Så många tankar och så många känslor på en och samma gång gör att mitt huvud känns helt tom samtidigt som det känns helt fullt.

Tänk om vi inte kommer närmare ett barn än vad vi nu har gjort? Tänk om jag aldrig får se ett plus igen? Hur ska man då leva vidare?

En särskild tanke tillägnar jag idag Hönsamaja.

17 kommentarer:

  1. Åh jag lider så med dig/er. Förstår att det känns så tungt. Livet är bara så orättvist ibland. En massa styrkekramar!!

    SvaraRadera
  2. då är jag en sådan som skulle förlora mina barn , jag råkade bli gravid med dottern ,trots spiral och när hon var ca 2 månader råkade jag bli gravid igen med sonen.Jag har inte druckit en droppe alkohol men jag har rökt , så enligt dej skulle jag ha förtjänat att mista mina barn , om jag nu hade gjort det eller hur menar du?
    jag kan förstå din sorg men att önska att det vore någon annan bara för att den personen inte lever som du är inte det lite fel?
    Jag förstår din ilska i att ni inte lyckas men var inte arg på dom dom gör det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. INGEN, absolut ingen förtjänar att förlora sitt barn. Förstå mig rätt. Min frustration finns där just för att det är jag som drabbats av detta. Det är min sorg och vrede som gör att jag önskar att någon annan, vem som helst skulle drabbats av detta istället för mig.

      Radera
    2. Och förresten, jag är arg på vem jag vill. Jag kan vara arg och avundssjuk på dom som lyckas och det står jag för.

      Radera
    3. klart du får vara avundsjuk och arg , helt förståligt , men hur gör det dej lyckligare , hur får det dej att komma vidare och framför allt hur gör det att du får ditt efterlängtade barn?
      Men det är klart du får känna det du känner

      Radera
    4. Ilska och avundssjuka är naturliga känslor och det är bättre att låta dem komma ut i stället för att undertrycka dem. Jag tror alla förstår att min fru inte önskar livet ut någon annans barn utan att det är ett uttryck för vår sorg och frustration.

      Radera
    5. Ja det klart det är så! Det förstår de flesta. Onödig kommentar från början. Jag har oxå haft en längre väg för att få min lilla och känner igen många av känslorna. Jag tänkte liknande tankar men du vågar skriva ner dem.

      Jag har följt denna blogg under drygt 1 år och jag kan känna hela vägen hit er smärta och förtvivlan...trots att jag inte har en aning. Bara det lilla vi får läsa om i bloggen gör ont och vad gör det då inte för er? Jag hoppas så innerligt att plusset snart kommer.... / Linda

      Radera
    6. Jag kommer verligen be för er. Jag och min man går genom exakt samma sak, så jag förstår din sorg och ilska. Gud välsigna er.

      Radera
  3. Tack. Just nu är det mörker. Men jag har inte reagerat än. Inga tårar än. Men, de kommer.

    KRAM!!

    SvaraRadera
  4. Jag skulle så gärna vilja ge dig en stor kram och att den hjälpte dig. Att du/ni skulle få slippa känna och må så dåligt som ni gör. Jag önskar såklart att alla ofrivilligt barnlösa skulle slippa vara just det, barnlösa.

    Jag förstår att du känner som du gör, att du ifrågasätter det som hände och varför det hände just er. Det är en fullt naturlig reaktion. Din make (jag förmodar att det är han som "svarat" längre upp) verkar vara mycket klok och jag tror precis som honom, att ilskan är ett uttryck för er sorg och frustration. Det kanske till och med är så att frustrationen bidrar till att ni orkar fortsätta att kämpa? Att ni inte bara lägger ner? Det vill jag nog påstå hjälpte mig. Ilskan och avundsjukan (ibland missunnsamheten)gav mig på något sätt kraft att fortsätta. Vi är alla olika och känner olika och jag tror att det är viktigt att tillåta sig känna som man gör. Annars kan man nog vara illa ute.

    Nog med mitt svamlande. Jag vill bara avsluta med att säga att jag visst tror att ni kommer få ert barn. Ni har ju lyckats blivit gravida, så varför inte igen? Jag håller tummarna för att ni får tillbaka ett superembryo nästa gång!

    KRAM

    SvaraRadera
  5. A! Jag känner så väl igen mig i allt du skriver. Ju längre tid det gått sen Tusse dog och vi inte blir gravida, ju svårare är det. Det är bra att du ger uttryck för alla dina känslor. Men jag är glad för att anonym som reagerat också skrivit på ett bra sätt utifrån hennes perspektiv.

    Vissa dagar känner jag också bitterhet och avundsjuka. Just nu befinner jag mig i det ovissa hoppet och ni har precis fått ytterligare ett negativt besked.

    Jag önskar du envist håller fast vid din längtan. Kramar om dig och skänker dig varma varma kärleksfulla tankar!

    SvaraRadera
  6. Förstår verkligen din frustration och sorg. Rädslan att aldrig få känna sig hel igen. Känner så själv..jag gick igenom två missfall ifjor. Ett ganska tidigt..ett par veckor efter första vul (då allt så fint ut). Det andra före vul,då jag sökte gyn akut för färgade flytn.och det visade en ofostrig graviditet (en chock,då jag mådde alltmer illamående..tilltagande yrsel mm).
    Nu har jag precis plussat igen..jippi..el..vågar knappt tro att vi verkligen får ett barn nu.. Kanske finns där inget ens på gång..eller så rycks allt ifrån oss, när vi tror att det faktiskt ska gå vägen.. Oro..oro.. Men hoppet..nånstans måste vi våga känna ett Hopp, om att en dag blir det bra !
    Du behöver nog lite tid att bara vara..och sen börja om igen.. Tror ni kommer att få bära ert barn i er famn, men er väg blir bara lite längre och krokigare än ni önskat.
    Svårt att se att något gott kommer ur det hela men kämpandet kommer göra att er kärlek kommer bli (vara) otroligt stark. Både till varandra och till ert kärleksbarn.
    Kram T

    SvaraRadera
  7. Hej,

    är verkligen ledsen för er skull och allt ni fått gå igenom.
    Men reagerar på att man startar en insamling för att
    kunna fortsätta.
    Jag har kanske aldrig förstått varför ni inte vill adoptera
    ett barn.

    Kram UB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har i ett antal inlägg tidigare i bloggen förklarat varför vi inte är just nu inte är redo för att adoptera.
      Att adoptera är ju inte heller gratis så då hade jag säkert startat en insamling i alla fall.

      Radera
  8. Anonym: Att få sätta ord på det förbjudna, tankarna om att detta hemska borde fördelas med rättvist kan även om det inte skapar välmående, ändå minska det dåliga måendet. På så vis är det viktigt för att finna vägen igenom. Att dra fram de farliga tankarna gör dem till vad de är: bara tankar. Ofarliga. Fast bara så länge man inte måste bära skulden som börda ovanpå smärtan i att inte längre riktigt vara den man var. Att säga det är ett sätt att få bort laddningen i det.

    Var du glad över dina barn. Men fråga dig om förtvivlade tankar verkligen på riktigt skadar ert liv på något sätt? Är det värt att vi inte ens på våra bloggar uttrycker vår kanske inte helt rumsrena sorg och oro bara för att du blir kränkt om uttryckandet faktiskt är något som lindrar vårt dåliga mående så att vi kommer igenom snabbare?

    Vi önskar inte livet ur några barn; men det hände våra och då känns det rätt meningslöst att ha gjort allt "rätt". Allt vi skulle göra för att undvika det gav ändå att vi satt där med alltför små liv i händerna.

    SvaraRadera
  9. Hej! Precis hittat din blogg! Beklagar ert livsöde. Vi är 29 år. Varit barnlösa 9 år. Genomgår ivf o adoption. Har två graviditeter bakom oss men slutade i sorg. Vore kul o ha kontakt ! Du kan läsa mer om oss på min blogg http://blogspot.com

    SvaraRadera