fredag 24 februari 2012

Nollställd

Igår skrevs alltså planen för vårt sjätte ivf-försök (sjunde återföringen).

Hur känner jag inför det kommande försöket?
Svaret är att jag är helt nollställd. På rutin gick jag idag till apoteket och beställde hem de mediciner som jag ska använda. De första gångerna jag gjorde det var det med nervositet och lite pirr i kroppen jag berättade för apotektspersonalen vilka mediciner jag ville ha. Nu rabblade jag bara upp vad jag ville ha och när personalen sa att de inte hade medicinerna hemma sa jag bara "ja, det vet jag". Allt går på rutin. Tänk att en ivf-behandling skulle behöva bli en rutin och vanesak... Det trodde jag aldrig.

Jag känner ingen förväntan, men heller ingen oro inför försöket. Jag känner ingenting alls.
Detta behöver inte vara någonting negativt. När vi startade vårt försök som ledde till Dutt var jag precis likadan. Inga känslor, ingen förväntan. Bara rutin. Då fungerade det ju så varför skulle det inte kunna göra det den här gången.

Många, både på bloggen och i verkligheten, frågar hur vi orkar och är imponerade över att vi orkar.
Ni är inte ensamma om att vara imponerade. Det är jag också! Hade någon i mitten av april 2008 sagt till mig hur mitt liv skulle se ut efter nästan fyra år hade jag blivit rädd och jag tror inte att jag hade vågat börja försöka få barn då. När man är inne i det blir det på ett annat sätt. Jag måste orka. Så är det bara. Naturligtvis känner jag att jag är trött på alla motgångar. Ingen ska behöva gå igenom så många motgångar som jag gjort de senaste åren.
Men nu är min verklighet så här och det måste jag på något sätt acceptera, även fast det är oerhört svårt. Jag kommer aldrig kunna acceptera att Dutt inte fick leva. Missfallet med Snöis kan jag lättare acceptera. Missfall sker, men en oerhört ovanlig hjärnskada ska inte behöva hända.

Jag måste acceptera det som är just nu och då i den verkligheten är det fortsatta ivf-försök som är nästa steg.

Jag orkar inte sluta. Jag orkar inte ge upp drömmen och längtan efter ett levande barn.

10 kommentarer:

  1. Acceptans är ett av de viktigaste verktygen i vår resa. Emellanåt går det bra och emellanåt känns det bara förjävligt.

    Anna, har du tagit lite prover inför nästa IVF? Såsom TSH och vaginalt prov för Bakteriell vaginos? Det kan vara mycket värdefullt att ta det. TSH kan stiga i och med IVF behandlingar och högt TSH är inte fördelaktigt om man försöker bli gravid. Ville bara tipsa dig om det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nytt tsh-prov togs igår. Glömde helt bort bakteriell vaginos. Hade glömt skriva upp det på min långa lista jag hade med mig. Typiskt...

      Radera
  2. Jag beundrar dig/er mer än du kan ana Anna, tror aldrig att jag orkat med det ni gjort. När man är i en viss situation klarar man saker, men när man står bredvid så här är det ofattbart.

    Tänker väldigt ofta på vilken sagolik tur jag själv haft, våra prognoser var ju nästan lika med 0 och så får vi uppleva det här. Önskar så innerligt att jag på något sätt kunnat göra mer för er, blir så fruktansvärt ledsen över all den här orättvisan kring barnlöshet :(

    Ett litet bidrag än så länge, det kommer mer längre fram när det ser lite bättre ut. Kramar

    SvaraRadera
  3. åh vad jag känner för er! har själv varit i samma situation med många ivf-er. Sammanlagt 6 fulla och 2 frys. Efter 6 år fick vi tillslut lön för mödan :-) Tvillingar!!

    Kämpa på och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni lyckas nu!!

    SvaraRadera
  4. Jag har läst er historia och beklagar verkligen erat livsöde.Den situaitonen ni var med i med eran son Dutt,måste verkligen varit fruktansvärd.Men det var ju ni som valde att avsluta hans liv, det var ju inte naturen som stötte bort honom.Jag är av sådan natur att jag tycker att man inte ska avsluta ett liv som påbörjats.Det är naturen eller ödet som avgör när det är dags att gå.Så jag kanske är lite vedskeplig men pga att ni tog bort hans liv,kanske erat straff blir att inte bli gravida på nytt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet inte om du läst hela vår historia. Ja, vi valde att avsluta hans vill. Alternativet var att vara gravid i 20 veckor till och att han skulle dö så fort vi klippte navelsträngen. Hade det varit bättre enligt dig??
      Enligt mig var det mer skonsamt att avbryta i v 20 än att gå med vetskapen att han skulle dö vid förlossningen.

      Dessutom har jag faktiskt blivit gravid en gång till efter Dutt. det borde väl vara ett bevis på att naturen gör precis vad den vill.

      Radera
    2. Jag blir mållös av en sån kommentar som ovan. Du anonym måste ha något enormt sorgligt inom dig eftersom du tror livet straffar på det sättet. Hoppas du har gjort rättfärdiga saker hela ditt liv så du inte själv bli drabbad... eller har du det? Hur kan du veta det? Vem dömer? Förmodligen är du en fanatiker av något slag som tror på en dömande gud. Det är bara så sorgligt.

      Anne

      Radera
  5. Åh herregud så respektlösa en del är! Komma in här och börja yra om straff och att inte avsluta liv ! Jag blir illamående av att läsa att det finns tokiga människor som menar att det hade varit bättre att låta lilla Dutt dö efter 40 veckor än efter 20 veckor. Läs hela historien och läs in er på lite fakta om ni inte förstår vad "för lite hjärna" betyder! Jag hoppas verkligen att Anna och hennes man inte tar åt sig av sådana galna resonemang! Anna och Mannen M: Vi finns här för er. Kramar

    SvaraRadera
  6. Jag säger bara -Den som är utan synd kastar första stenen.
    Hon har kanske levt ett helt felfritt perfekt liv.
    Så hon inte blir straffad för sina fel.
    -Herregud vilken idiot rent ut sagt. Livet fungerar inte så.

    Jag önskar er verkligen Lycka till.
    Ni har verkligen förtjänat ett friskt barn efter allt ni gått igenom.

    SvaraRadera
  7. Blir helt stum över denna iditoiska kommentaren. Hade själv tänkt precis som ni. Det är inte värdigt att låta ett barn födas för att dö, personen är en idiot. Så försök att inte tänka på den kommentaren. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Stor kram till dej!

    SvaraRadera